- och jag tänker tillbaka på det som var..
Jag minns det knappt, men ändå känns det som att det var igår. Jag minns inte vad jag tänkte, jag kommer verkligen inte ihåg. All smärta jag stod ut med, flera gånger trodde jag att jag skulle dö. Jag minns att sista låten jag hörde innan vi åkte in var "Det vackraste jag vet". Min favoritlåt under den jobbigaste tiden. När det satte igång ordentligt var jag helt förstörd för att jag hade så ont. Jag minns ingenting egentligen förutom att jag stod på alla fyra i sängen och skrek och slängde sönder lustgasmasken. Jag hade så fruktansvärt ont. Jag tror att jag tänkte att jag aldrig mer skulle göra om det. Jag förstod inte varför alla bara stod runt omkring mig och tittade och inte hjälpte mig ett dugg. Ingen gjorde någonting åt allt det onda. Dom bara stod där. Så var slutet nära, jag låg ner och skrek. Det gjorde ont, ondare än jag någonsin kunnat ana. Det var hemskt. Så slutade det att göra ont. Jag fick en liten sprattlande krabat på magen. Ett rött litet russin. Min bebis. Mitt barn, min son. Jag var så lycklig. Jag minns inte om jag grät, jag minns inte om jag sa någonting, men GUD vad lycklig jag var. I några minuter varade mitt lyckorus, sen blev jag nersövd och sydd. Ett par timmar senare fick jag äntligen åka ner och hälsa på min vackra. Jag kunde titta på honom i en evighet. Han var här och han var på riktigt. Jag tror att jag började älska honom så fort jag såg honom ordentligt.
Jag minns att jag inte kunde säga hans namn dom första två veckorna, för det påminde för mycket. Jag kallade honom för "honom" eller "bebisen". Första tiden levde jag på luft och chips. Jag åt chips, sen låg jag och grät på natten för att jag var så lycklig. Så åt jag lite till och så grät jag lite mer. Tänk att han fanns där, mitt i bland oss. Han var verkligen på riktigt, min son. Han var så liten och skör, så fjuttig... Jag ska inte säga att jag saknar den tiden, för det gör jag inte. Jag kan tänka tillbaka och njuta av tankarna, men det stannar där än så länge.
Första gången jag vaknade av hans skrik trodde jag att jag skulle gå sönder. Han låg där och lät som en knarrande dörr och mitt mammahjärta sprack nästan. Jag tog upp honom och la honom vid bröstet så att han fick äta. Så öppnade han ögonen och såg rätt in i mina. Jag fick en stöt och hjärtat gick nästan sönder igen.
Jag älskar min son så högt, jag avgudar honom. Han är den finaste person som finns för mig.
Uh, jag känner mig helt gråtfärdig. Det här inlägget har tagit mig en timme ungefär att skriva. Inte för att jag inte har vetat vad jag skulle skriva, utan för att jag varit tvungen att ta pauser här och där...
Jag minns att jag inte kunde säga hans namn dom första två veckorna, för det påminde för mycket. Jag kallade honom för "honom" eller "bebisen". Första tiden levde jag på luft och chips. Jag åt chips, sen låg jag och grät på natten för att jag var så lycklig. Så åt jag lite till och så grät jag lite mer. Tänk att han fanns där, mitt i bland oss. Han var verkligen på riktigt, min son. Han var så liten och skör, så fjuttig... Jag ska inte säga att jag saknar den tiden, för det gör jag inte. Jag kan tänka tillbaka och njuta av tankarna, men det stannar där än så länge.
Första gången jag vaknade av hans skrik trodde jag att jag skulle gå sönder. Han låg där och lät som en knarrande dörr och mitt mammahjärta sprack nästan. Jag tog upp honom och la honom vid bröstet så att han fick äta. Så öppnade han ögonen och såg rätt in i mina. Jag fick en stöt och hjärtat gick nästan sönder igen.
Jag älskar min son så högt, jag avgudar honom. Han är den finaste person som finns för mig.
Uh, jag känner mig helt gråtfärdig. Det här inlägget har tagit mig en timme ungefär att skriva. Inte för att jag inte har vetat vad jag skulle skriva, utan för att jag varit tvungen att ta pauser här och där...
Snällheter
Trackback