Har sovit hos C i natt. Satt uppe med henne och Ina till halv sex (!) imorse och bara pratade. Det blev prat om våra förlossningar, döden och dig Chris. Jag har fortfarande inte släppt att jag faktiskt inte kom och hälsade på dig när du låg på Karolinska. Jag vet att det här låter löjligt, men du lever fortfarande. Du är inte den Chris vi alla kände, du ser inte ut som du gjorde, du är inte ens en människa. En hare blev du, min vän. En hare som inte springer iväg när man kommer gåendes alldeles tätt intill..
Jag fick äntligen prata ut riktigt ordentligt om min förlossning! Jag berättade för C och I att jag var så ledsen över det där C sa.. Jag var så ledsen hela tiden (jag visade det inte för någon, jag vågade väl inte) och inne på toaletten på BB satt jag och grät och ingen märkte något. Jag berättade hur besviken jag blev när jag såg att Christopher inte kunde ha storlek 10/12 i strumpor, han var tvungen att ha en storlek större, BigFoot ^^ Jag blev så besviken just för att jag bara hade tagit med mig minsta storleken, för i min värld kunde ALLA bebisar ha den storleken när dom föddes (felfelfel!). Jag grät.
Jag har tänkt så himla mycket på allting, mest förlossningen.. Jag fick nästan panik när barnmorskan sa åt mig att ta det lugnt, jag fick inte stressa upp mig så himla mycket för Christophers hjärtljud var på tok för höga. Och när jag fick upp honom på bröstet, jag var så lycklig! När vi kommit hem från BB låg jag och grät på nätterna för att jag tyckte jag var en så dålig mamma, jag hade dåligt samvete över att jag hade fött ett barn till världen.. Inte bara för att världen är så grym, utan för att det för Christophers del blev tusen nya intryck på en och samma gång. Jag låg och grät hela nätterna för att jag mådde så dåligt, jag ville inte längre. Jag orkade inte. Panikångesten var på väg tillbaka, men ingen jävel hade tid med mig. Allt handlade om Christopher hit, Christopher dit hela tiden. Dom frågade hur jag mådde, men väntade inte på något svar..
Det enda jag ville ha när vi kom hem från BB, det var en chipspåse och Coca-Cola. Jag sa ingenting förrns det hade gått säkert fem dagar och jag fick dåligt samvete över att jag skulle sitta och svulla i mig massa feta grejer. Jag hade precis fött barn och ville gå ner i vikt, men med hjälp av chips gör man inte det. Och jag grät.
Jag är så besviken på alla dessa vänner jag har haft, dom som hörde av sig under hela graviditeten, dom jag skickade sms till och skrev "Nu har Christopher kommit. 3415 gram och 49,5 cm. lång var han :)". Flera stycken ringde upp mig när han var någon vecka gammal och tyckte att vi skulle träffas innan han blev för stor.. Jag är så fruktansvärt besviken och ledsen, mest ledsen. Och jag grät ännu mer.
Jag lämnar inte bort Christopher mer än nödvändigt till någon barnvakt, jag får fortfarande dåligt samvete över det. Jag försöker skämta bort det och jag lyckas antagligen. Idag är det en person som frågar mig hur jag mår. Jag svarar ärligt, jag mår inte bra. Jag har ångest, jag längtar, jag hatar, jag saknar, jag älskar, jag gråtergråtergråter!
Det finns så många av mina gamla vänner jag vill träffa, bara gå och ta en fika med, prata och ha roligt.. Ingen svarar på mina sms, ingen svarar när jag ringer, ingen ringer tillbaka. Har jag verkligen blivit så himla tråkig sen jag fick barn? Vad är det frågan om? Det vore bra om någon kunde förklara för mig vad det är som händer, vad gör jag för fel? Finns jag inte där tillräckligt mycket? Följer jag inte med ut på krogen tillräckligt ofta? Jag mår dåligt, pissdåligt och inte ens min familj märker något. Jag gråter, gråter, gråter. Torkar tårarna, gråter en skvätt till. Varför ser ni inte mig längre? Finns jag inte? Är jag borta?

Nathalie, tack för att du finns här för mig. Tack så mycket, det betyder så mycket för mig. Jag älskar dig, gums.

Nu ska jag gå ut på balkongen och njuta av en cigarett, torka tårarna och sen gå och lägga mig för natten.

---

Förlåt för mitt inlägg, jag var tvungen...