Jag måste bara få säga lite snabbt att det är inte så att jag är med barn. Nu har vi rett ut det också.

Över till lite annat...

---

Idag, gott folk, har "Mr. Pelle" spelat in en låt som han jämt sjöng och spelade på sin gitarr för länge sen. Jag kan tyvärr inte skriva ut vilken låt det är, kan inte heller skriva ut hans namn för jag har SLÄKT som läser, och SLÄKTEN är väldigt kräsna med vad jag pratar med för människor. Men, iallafall, den låten och jag alltså.. *suckar lite grann*

Måste bara lägga upp lite bilder från de senaste dagarna..


Testade kamerans antishakefunktion igen.. Rsultatet blev ju faktiskt lite roligt :)


Nathalie och Ticke, visst är de söta? :)


Jag blev livrädd när Nathalie helt plötsligt skulle ta kort på mig.. Kanske syns? Men, visst är
det en riktigt snygg bild? ;P



Här klappar Ticke händerna efter att han har badat sitt nattbad. Visst är han världens absolut
sötaste lilla parvel som någonsin har funnits på den här jorden? Jag tycker det iallafall,
Nathalie också. Och vi älskar honom! <3

Nu tycker jag iallafall att Ticke ska komma hem, saknar honom så fruktansvärt mycket. Det har varit lite skönt att kunna sova ut idag, men varje gång jag har hört grannarnas ungar skrika så har jag trott att det varit Ticke.. Min älskling är ju hos sin pappa nu, men han kommer hem till mig imorgon igen! På lördag jobbar jag eventuellt, ska prata med Tobbe först och höra om han kan ha Ticke den natten.. Måste ringa upp jobbet imorgon och tala om hur det blir också.. Nu ska jag och Nathalie gå och lägga oss för femtioelfte gången, både hon och jag har vaknat så många gånger nu i natt.

Förresten! Vet ni att min kusin bor här nu? JAG HAR BLIVIT KUMBO! :D

Minnen, minnen.. Jag kommer ihåg när jag och Nathalie bodde i Bro. i hade så jävla kul.. Chilenarna (som sen visade sig vara argentinare) som vi var med hela tiden.. Den kärleken, den kärleken.. Sen åkte dom tillbaka igen, E åkte först, drygt ett år senare följde D efter..
Festen vi var på hos Hanna var ju en ganska speciell upplevelse, både för mig och Lee ^^ Jag saknar oss så sjukt mycket! Och när vi tog taxin hem och jag (klantarslet själv) skulle köra moppe och slant på bromsen så jag gasade istället.. Vurpade med moppen, kunde inte gå ordentligt på två veckor typ, fick hoppa på kryckor istället, haha!
Sen träffade hon P och jag träffade Tobbe. Nathalie flyttade ut till Vallentuna och jag till Södertälje..
Nu har jag barn och Nathalie är.. Nathalie, helt enkelt. Allt vi skulle göra tillsammans, vi skulle ut och resa, åka till A, försvinna bort från allt.. Jag önskar att hon hade lite mer tid över till mig just nu, men ibland går det inte. Så enkelt är det. Men jag finns här, det vet du Nathalie!


Jag minns när du blivit fri, C. Du och Daniel satt utanför Konsum. Jag berättade att jag var gravid, men du trodde mig inte förrns Daniel hade sagt 1000 gånger att jag faktiskt var det. Världens största leende fick jag av Dig och du la handen på magen och sa "Välkommen då!". Shit, vad jag saknar dig. Om jag bara kunde träffa dig en endaste gång till.. Jag skulle säga allt jag aldrig fick sagt, jag skulle göra allt jag aldrig fick gjort. Har lyssnat på Saknaden är stor idag. Just nu lyssnar jag på 11:e september och jag kan inte låta bli.. Tårarna bara kommer, det är inte med mening.. Jag kommer aldrig kunna släppa det här. Jag kommer inte kunna glömma dig, kommer inte klara av det. Jag ska försöka komma över din död, men jag släpper det inte. Aldrig i livet. Jag kan inte, du sitter för djupt inne.. Fan! Att se dig varje dag, överallt, det gör så ont. Det är inte du, det är inte du, det är inte du! Imorgon ska jag verkligen försöka ta mig ut till minneslunden. Jag måste. Måste! Jag kan inte hjälpa det.. Förlåt.

Har sovit hos C i natt. Satt uppe med henne och Ina till halv sex (!) imorse och bara pratade. Det blev prat om våra förlossningar, döden och dig Chris. Jag har fortfarande inte släppt att jag faktiskt inte kom och hälsade på dig när du låg på Karolinska. Jag vet att det här låter löjligt, men du lever fortfarande. Du är inte den Chris vi alla kände, du ser inte ut som du gjorde, du är inte ens en människa. En hare blev du, min vän. En hare som inte springer iväg när man kommer gåendes alldeles tätt intill..
Jag fick äntligen prata ut riktigt ordentligt om min förlossning! Jag berättade för C och I att jag var så ledsen över det där C sa.. Jag var så ledsen hela tiden (jag visade det inte för någon, jag vågade väl inte) och inne på toaletten på BB satt jag och grät och ingen märkte något. Jag berättade hur besviken jag blev när jag såg att Christopher inte kunde ha storlek 10/12 i strumpor, han var tvungen att ha en storlek större, BigFoot ^^ Jag blev så besviken just för att jag bara hade tagit med mig minsta storleken, för i min värld kunde ALLA bebisar ha den storleken när dom föddes (felfelfel!). Jag grät.
Jag har tänkt så himla mycket på allting, mest förlossningen.. Jag fick nästan panik när barnmorskan sa åt mig att ta det lugnt, jag fick inte stressa upp mig så himla mycket för Christophers hjärtljud var på tok för höga. Och när jag fick upp honom på bröstet, jag var så lycklig! När vi kommit hem från BB låg jag och grät på nätterna för att jag tyckte jag var en så dålig mamma, jag hade dåligt samvete över att jag hade fött ett barn till världen.. Inte bara för att världen är så grym, utan för att det för Christophers del blev tusen nya intryck på en och samma gång. Jag låg och grät hela nätterna för att jag mådde så dåligt, jag ville inte längre. Jag orkade inte. Panikångesten var på väg tillbaka, men ingen jävel hade tid med mig. Allt handlade om Christopher hit, Christopher dit hela tiden. Dom frågade hur jag mådde, men väntade inte på något svar..
Det enda jag ville ha när vi kom hem från BB, det var en chipspåse och Coca-Cola. Jag sa ingenting förrns det hade gått säkert fem dagar och jag fick dåligt samvete över att jag skulle sitta och svulla i mig massa feta grejer. Jag hade precis fött barn och ville gå ner i vikt, men med hjälp av chips gör man inte det. Och jag grät.
Jag är så besviken på alla dessa vänner jag har haft, dom som hörde av sig under hela graviditeten, dom jag skickade sms till och skrev "Nu har Christopher kommit. 3415 gram och 49,5 cm. lång var han :)". Flera stycken ringde upp mig när han var någon vecka gammal och tyckte att vi skulle träffas innan han blev för stor.. Jag är så fruktansvärt besviken och ledsen, mest ledsen. Och jag grät ännu mer.
Jag lämnar inte bort Christopher mer än nödvändigt till någon barnvakt, jag får fortfarande dåligt samvete över det. Jag försöker skämta bort det och jag lyckas antagligen. Idag är det en person som frågar mig hur jag mår. Jag svarar ärligt, jag mår inte bra. Jag har ångest, jag längtar, jag hatar, jag saknar, jag älskar, jag gråtergråtergråter!
Det finns så många av mina gamla vänner jag vill träffa, bara gå och ta en fika med, prata och ha roligt.. Ingen svarar på mina sms, ingen svarar när jag ringer, ingen ringer tillbaka. Har jag verkligen blivit så himla tråkig sen jag fick barn? Vad är det frågan om? Det vore bra om någon kunde förklara för mig vad det är som händer, vad gör jag för fel? Finns jag inte där tillräckligt mycket? Följer jag inte med ut på krogen tillräckligt ofta? Jag mår dåligt, pissdåligt och inte ens min familj märker något. Jag gråter, gråter, gråter. Torkar tårarna, gråter en skvätt till. Varför ser ni inte mig längre? Finns jag inte? Är jag borta?

Nathalie, tack för att du finns här för mig. Tack så mycket, det betyder så mycket för mig. Jag älskar dig, gums.

Nu ska jag gå ut på balkongen och njuta av en cigarett, torka tårarna och sen gå och lägga mig för natten.

---

Förlåt för mitt inlägg, jag var tvungen...

Finns det något sätt att göra så det inte känns lika mycket? Vem pratar man med om sånt här..? Jag orkar inte längre. Orkar inte tänka själv. Hjälp mig, snälla...

Varje gång jag råkar tänka på dig får jag tårar i ögonen och jag vill berätta för alla hur mycket jag såg upp till dig. Det finns nog några stycken jag kan prata med om dig, men det känns inte som dom lyssnar riktigt.. Ibland när jag sitter på tåget eller är ute och går så ser jag dig. Jag ser dig i alla människor som rör sig runtomkring mig. Jag ser dina ögon, dina händer, ditt hår.. Jag hör din röst, ser din blick.. Jag vet att Daniel saknar dig sjukt mycket. Robert också. Alla saknar dig. Jag kommer aldrig glömma din min när jag berättade att jag var gravid :) Du tittade på mig och log och sa "haha, det där var inte ett dugg roligt!". När du fattade att jag inte skämtade spärrade du upp ögonen, la handen på min mage och sa "WOW!" (det var verkligen med stora bokstäver också). Min son finns här hos mig nu. Sitter och lyssnar på låten som Daniel och Robert gjorde till dig... Känner mig löjlig som sitter och gråter.. "Det går över snart" sa folk till mig. När går det över? När slutar man vara ledsen? När inser man att personen ifråga inte kommer tillbaka? Aldrig mer.. Jag kände inte dig jättebra, men du var verkligen som en storebror för mig. Det är nog det som gör ondast. Jag och mina syskon har förlorat en bror och en vän. Om två månader är det ett år sen du gick bort. Jag drömde om dig den natten.. Drömde att pappa ringde och sa "Han har vaknat nu, Sandra! Han mår bra!". Sen vaknade jag av telefonen ringde och pappa sa: "Nu är han borta, Sandra.. Han lever inte längre.". Det gör så ont när jag tänker på dig, det gör ont i hjärtat, i magen, i huvudet.. Jag får ont överallt. Fanfanfan! Du bara försvann. Två dagar efter min födelsedag dog du. Du drog ditt sista andetag den 22/9-06 Jag hade velat att du skulle få träffa Christopher.. Du kommer alltid finnas i mina tankar. Jag älskar dig, Chris.