Finns det något sätt att göra så det inte känns lika mycket? Vem pratar man med om sånt här..? Jag orkar inte längre. Orkar inte tänka själv. Hjälp mig, snälla...

Varje gång jag råkar tänka på dig får jag tårar i ögonen och jag vill berätta för alla hur mycket jag såg upp till dig. Det finns nog några stycken jag kan prata med om dig, men det känns inte som dom lyssnar riktigt.. Ibland när jag sitter på tåget eller är ute och går så ser jag dig. Jag ser dig i alla människor som rör sig runtomkring mig. Jag ser dina ögon, dina händer, ditt hår.. Jag hör din röst, ser din blick.. Jag vet att Daniel saknar dig sjukt mycket. Robert också. Alla saknar dig. Jag kommer aldrig glömma din min när jag berättade att jag var gravid :) Du tittade på mig och log och sa "haha, det där var inte ett dugg roligt!". När du fattade att jag inte skämtade spärrade du upp ögonen, la handen på min mage och sa "WOW!" (det var verkligen med stora bokstäver också). Min son finns här hos mig nu. Sitter och lyssnar på låten som Daniel och Robert gjorde till dig... Känner mig löjlig som sitter och gråter.. "Det går över snart" sa folk till mig. När går det över? När slutar man vara ledsen? När inser man att personen ifråga inte kommer tillbaka? Aldrig mer.. Jag kände inte dig jättebra, men du var verkligen som en storebror för mig. Det är nog det som gör ondast. Jag och mina syskon har förlorat en bror och en vän. Om två månader är det ett år sen du gick bort. Jag drömde om dig den natten.. Drömde att pappa ringde och sa "Han har vaknat nu, Sandra! Han mår bra!". Sen vaknade jag av telefonen ringde och pappa sa: "Nu är han borta, Sandra.. Han lever inte längre.". Det gör så ont när jag tänker på dig, det gör ont i hjärtat, i magen, i huvudet.. Jag får ont överallt. Fanfanfan! Du bara försvann. Två dagar efter min födelsedag dog du. Du drog ditt sista andetag den 22/9-06 Jag hade velat att du skulle få träffa Christopher.. Du kommer alltid finnas i mina tankar. Jag älskar dig, Chris.