Hur kommer det sig, egentligen?
Att mycket kan hända på bara ett par dagar, det vet vi alla om. Men att man kan glömma något som har hänt en för rätt länge sen är konstigt. Man glömmer ju egentligen inte, utan man förtränger det. Man puttar bort det, vill inte ha det hos sig. Sen en dag när man har vuxit till sig och sitter och tänker på gamla minnen så *BOINK* kommer allt
tillbaka till en på två sekunder. Hur kommer det sig att det är så?
Jag måste erkänna att jag längtar efter en till liten. Jag saknar den stora magen, fast den var ganska jobbig ibland.. Jag saknar förvärkarna (det gjorde inte så ont), men mest av allt saknar jag den där känslan av att man är värd. Man är värd så himla mycket när man är gravid.. Man är inet bara ett liv, man är två. Två i samma kropp, som sen blir två olika individer i varsina kroppar.
Jag saknar sparkarna och puffarna, jag saknar hickan som fick magen att hoppa upp och ner.. Jag saknar stunden när jag plussade, saknar första besöket hos MVC.
Jag saknar förlossningen (ja, jag är dum i huvudet!). Jag saknar att ligga där och ha ont, så ont att jag inte visste om jag skulle dö eller fortsätta leva. Jag skulle lätt göra om allting igen, närsomhelst, bara för att få den där känslan i kroppen.. Jag är älskad.
Att vara mamma är inte det allra lättaste, det kan jag lova. Jag kan bli helt galen ibland när Christopher skriker och skriker och ingenting funkar för att få honom tyst bara en liten stund. Men så finns dom stunderna när han bara ligger i famnen på en och tittar med sina stora blå och så ler han lite grann och gäspar och... Ja.. Det är så mysigt. Jag älskar att vara mamma, trots att jag inte är hemma med Ticke hela dagarna.. Jag är ju fortfarande hans mamma och han glömmer ju absolut inte bort mig.
Såna här små knubbiga fingrar vill hjälpa mig att skriva hela tiden ^^
tillbaka till en på två sekunder. Hur kommer det sig att det är så?
Jag måste erkänna att jag längtar efter en till liten. Jag saknar den stora magen, fast den var ganska jobbig ibland.. Jag saknar förvärkarna (det gjorde inte så ont), men mest av allt saknar jag den där känslan av att man är värd. Man är värd så himla mycket när man är gravid.. Man är inet bara ett liv, man är två. Två i samma kropp, som sen blir två olika individer i varsina kroppar.
Jag saknar sparkarna och puffarna, jag saknar hickan som fick magen att hoppa upp och ner.. Jag saknar stunden när jag plussade, saknar första besöket hos MVC.
Jag saknar förlossningen (ja, jag är dum i huvudet!). Jag saknar att ligga där och ha ont, så ont att jag inte visste om jag skulle dö eller fortsätta leva. Jag skulle lätt göra om allting igen, närsomhelst, bara för att få den där känslan i kroppen.. Jag är älskad.
Att vara mamma är inte det allra lättaste, det kan jag lova. Jag kan bli helt galen ibland när Christopher skriker och skriker och ingenting funkar för att få honom tyst bara en liten stund. Men så finns dom stunderna när han bara ligger i famnen på en och tittar med sina stora blå och så ler han lite grann och gäspar och... Ja.. Det är så mysigt. Jag älskar att vara mamma, trots att jag inte är hemma med Ticke hela dagarna.. Jag är ju fortfarande hans mamma och han glömmer ju absolut inte bort mig.
Nu ska jag och Christopher ta bussen ner på stan.. Får se om det blir några nya bilder här eller i min bilddagbok.
Byebye så länge =)
Byebye så länge =)
Snällheter
Trackback