Ibland när jag tänker tillbaka på tiden, innan allt det där, så blir jag alldeles varm. Jag blir varm i hela kroppen, det pirrar från topp till tå... Jag får fjärilar i magen och tankarna flyger iväg till annat och jag längtar och längtar och jag önskar att jag kunde komma tillbaka till den punkten på något sätt - utan att på ändra det som är nu. Jag tänker och känner och lyssnar på mig själv. Jag frågar mig själv saker som bara jag kan svara på och när jag ger svaren så förstår jag ingenting.

Långt bort härifrån
Dit jag inte kan nå
Går dina dagar förbi
Men månen ger ljus i en natt utan slut
Försöker att säga

Jag saknar dig och jag lovar
Du finns här, inom mig

Hur det kunde bli såhär förstår jag inte, det är bortom det jag tror på. I början trodde jag bara på mig själv, men efterhand har jag börjat tro på andra också och jag förstår verkligen inte... Det är svårt att sätta ord på något som inte får finnas, något som är oönskat och så himla ovälkommet - hur hjälper man det? All min energi går åt till det just nu, att önska bort, att hoppas att det försvinner av sig självt. Jag måste hjälpa mig själv, måste tänka framåt. Positiva tankar är det meningen att jag ska tänka, men det är så svårt för jag saknar och saknar och längtar och ändå önskar jag bort det.

What difference does it make..?