Jag vet inte hur allting känns nu. Känns helt stört att det blivit som det blivit, men jag kan inte göra så mycket åt saken. Det är väl upp till var och en att berätta saker och ting, eller hur? Jag känner inte riktigt att jag vill dela det här med någon ännu... Blir det för mycket tjat och gnäll om saker och ting kan det hända att en liten vit lögn slinker ur munnen på mig, bara för att underlätta för mig där och då.
Nu ska jag fixa lite käk till Ticke innan Oliv kommer hem från sin pappa.