Det är inte lång tid kvar nu och jag har inte mycket att säga. Jag, som inte ens vet vad jag känner, sitter alltså i köket mitt i natten och försöker komma på någonting att skriva om. I min blogg. Det känns så uselt att det kan gå fel redan efter ingen tid alls, men det blir rätt på samma gång...
Jag träffade någon, men allting dog. Bokstavligt talat. Bildligt talat. Det försvann liksom bara över en natt, eller snarare en månad eller något. Allting tog slut på ett ganska abrupt sätt och jag vet än idag inte hur det kändes. Eller känns, kanske jag ska säga. Jag är ganska besviken, det vet jag. Jag är väldigt, väldigt besviken och jag vet inte hur jag ska laga det som har gått sönder. Jag tänker fortfarande ganska mycket på den där tiden, men jag vet inte hur jag ska hantera det. Ni vet väl hur jag är? Jag pratar inte om mina känslor. Inte med någon, förutom Nathalie. Ni som känner mig vet väl hur mycket Nathalie betyder för mig? Nathalie är mitt allt, näst efter Christopher. Fast det här pratar jag nog inte ens om med Nathalie för jag vet redan vad hon kommer säga. "Det kommer inte hända något om han kommer tillbaka, du vill bara ha ett avslut". Så, nu vet hon vem jag pratar om iallafall.
Det var inte det här året jag träffade den killen. Inte ens förra året. Det var väl snarare 2004 eller något sånt. Jag blev störtförälskad när jag såg honom första gången. Vi träffades i juni och redan i december var det dags för honom att åka hem. Till fuckingjävlaingenstanspåandrasidanjordklotet. Vi pratade inte samma språk, men kärleken talar alla språk... Jag vet, folk kommer tycka jag är fjortizZzZzZz nu... Men jag saknar honom så grymt mycket och jag skulle kunna göra vadsomhelst för att få träffa honom igen. Bara en enda gång. Jävla idiot till kille alltså. Han hade flickvän, han hade allt. Eller han hade egentligen ingenting, för han kom till Sverige med sin bror. Lämnade sin flickvän och kom hit.
Vi träffades och jag blev som sagt kär. Läskigt kär. Riktigt, läskigt, kusligt kär. Sådär kär som dom bara är i amerikanska romantiska filmer. Så kär var jag. Men som sagt; Han åkte tillbaka i december. Vi var inte ens tillsammans, för han hade flickvän. Och det visste jag om, men det som händer i Sverige stannar i Sverige. Trodde jag, ja! Hah, han åkte ju, varför skulle inte ryktet kunna spridas då för?

Whatever, vad jag ville få fram är att det inte finns någon i hela universum som någonsin kommer lyckas med att bräcka den här killen. För han finns hos mig och kommer alltid finnas hos mig. Jag menar, efter fem år har jag fortfarande inte glömt honom. Get a life, get over him.
Sängen ropar på mig nu, dags att sova. Slänger in en bild på världens sötaste <3