Jag måste börja det här inlägget med att säga att jag har lite dåligt samvete över att jag inte hinner träffa alla jag vill träffa när jag är ledig. För det mesta umgås jag bara med Nathalie och orkar egentligen inte ta mig någonstans. Men det ska det bli ändring på! Fr.o.m nästa söndag (när jag är ledig alltså) ska jag börja ta tag i socialiseringsbiten igen. På allvar. Dom som står högst på min prioriteringslista just nu är min syster Petra och hennes familj. Det var evigheter sen vi träffades och jag saknar dom sjukt mycket! Det gör Ticke också, för han frågar om Claudia minst fyra-fem gånger i veckan...

Jag är iallafall väldigt glad idag. Det har funnits någonting som har stört mig i ett par dagar nu, och imorse kändes det värre än värst. För idag var det dagen med stort D. Jag, Nathalie och Ticke gick hemifrån vid lunchtid, satt på Pergola och drack kaffe i flera timmar och medans vi satt där diskuterade vi hur vi skulle göra med problemet. Vi hade verkligen ingen aning. När i gick från Pergola stötte vi på helt rätt person och han fixade. Han fixade och trixade och nu är problemet löst. Det är verkligen så jävla skönt att man kan lösa stora problem bara genom att känna "rätt folk". Men nu är det ur världen och nästa problem lär väl dyka upp någon annan gång istället. Men då kommer jag vara lite mer förberedd och lyckas fixa och trixa själv. Hoppas jag iallafall.

Helgen har varit kolugn. Visserligen har jag, återigen, lyckats sätta mig i en komplicerad situation... Men den här gången är det inte en situation som jag känner är jobbig. Det är en bra komplicerad situation. Faktiskt.