Sen jag kom hem har jag tvättat lite kläder som jag snart ska hänga på tork. Jag har tömt diskmaskinen och plockat undan alla saker som låg på golvet i köket. Jag har fyllt på diskmaskinen med smutsiga tallrikar/glas/bestick/whatever och jag har stoppat in kläder i garderoberna och byrån. Christopher sover sen en timme tillbaka och jag sitter här nu och tar det lugnt. Jag försöker väl komma på vad det ska bli av mig när jag blir stor. Jag ska börja plugga snart, lite olika ämnen blir det, men jag vet inte om det känns riktigt rätt. Eller jo, jag vet att det känns rätt. Det ska bli kul att börja plugga igen! Jag längtar faktiskt... Men... Alltid dessa envisa men. Hur blir det sen? Ska jag fortsätta plugga? Jag funderade ju ett tag på om jag skulle läsa journalistik på folkhöskola, men den enda folkhögskola jag hittade i Stockholm som hade den linjen (reportage) ligger i Jakobsberg och aldrig i livet att jag börjar plugga i Jakan! Det är för mycket dåligt som har hänt där, för många minnen som sviker mitt förtroende för mig själv...

Dessutom känner jag mig så splittrad. Allt har hittills känts helt rätt, men jag börjar ju undra ändå... Och jag vet att jag inte är den lättaste att leva tillsammans med just nu, men jag har problem med mig själv och mitt liv. Precis. Jag har problem med mitt liv. Det liv som jag trodde var borta för alltid, det smyger sig på mig mer och mer och jag kan inte göra annat än att försöka vifta bort det - trots att det inte går!

Dessutom känner jag mig så splittrad.. Det är ingen idé att prata med mig om det, för vad som än sägs så menar jag ingenting och jag ångrar det jag säger trots att jag inte ens säger något. Stäng av öronen, lyssna inte.