Det känns lite som ett sorts skräckscenario. Det spelas upp för mina ögon hela tiden, jag vet inte om jag vågar andas eller inte... Ska jag gråta, skratta, slåss, le, skrika? Jag får panik och vågar inte säga något istället. Jag är så jävla feg, det är ju hur tydligt som helst vad jag vill, eller hur? Jag måste bara försöka få mig själv att inse att jag inte kommer bli mördad. Det värsta som kan hända är att jag blir bortgjord. Lurad på konfekten, typ. Fast å andra sidan så är det ju bara kläcka ur sig saken.