Det lär bli så att vi aldrig får veta. Did you see the end before we'd begun? Det känns väl rätt ledsamt, för det var väl ändå på riktigt... Trots allt? Jag känner mig lite som en femtonåring igen som sitter hemma och deppar över spilld mjölk. Typ. Men grejen är att jag kände allt på riktigt. Och det är nog det som känns lite jobbigt. Jag var beredd att ge upp så mycket, men när hela ansvaret plötsligt skulle läggas över på mig... Det var väl då jag började backa. Mina axlar klarar inte av att bära hur mycket som helst just nu. Jag har tillräckligt, men jag skulle behöva lite hjälp emellanåt.