Jag tycker jag har försökt rätt mycket nu, men när man inte ens får ett "hej" tillbaka så känns det inte riktigt värt allting. Jag vill egentligen inget hellre än att vara med dig, men det är inte så jävla lätt. Det är ju inte som att vi bor grannar liksom, eller hur? Jag saknar dig, hela tiden. Jag gör verkligen det. Jag undrar hur det skulle bli, om det ens blev. Du finns iallafall hos mig, för jag tänker på dig.
Det är så svårt för mig att försöka förklara hur det ligger till... Jag är inte den som säger vad jag tycker och tänker och känner hela tiden, det är sådant man får dra ur mig. Men är jag väl har börjat så finns det egentligen inget stopp, för det jag känner då... Det måste bara ut. Vid såna här tillfällen önskar jag att jag var någon annan, för det skulle vara så mycket lättare då. Då skulle jag kunna säga vadsomhelsttillvemsomhelst utan att någon fick veta att det var jag.

Jag finns här.