God morgon! Ja, klockan är innan nio *kors i taket* och jag är vaken. Blev väckt på ett väldigt fint sätt av Ticke: Han drog mig i håret, stoppade upp sina fingrar så långt det gick i näsan på mig och slet mig i öronen. Jag är inte på bra humör nu. Dessutom är jag trött. Jag har mig själv att skylla, som vanligt...

Jag ska åka in till stan idag och träffa Petra. Måste hämta Tickes nappflaska, för nu börjar det bli lite jobbigt att inte ha den.

Han är så söt mot mig. "Mamma är fin." säger han jätteofta till mig, gullunge.
Nu ska jag dricka kaffe och vara glad.

Du äter upp mig inifrån och ut. Hur du lyckas vet jag inte, men du finns där. Hela tiden. Eller förresten, jag ska inte skriva att det är du som äter upp mig, för det är det inte. Det är jag själv. Min hjärna går på högvarv för att försöka förstå vad som händer med mig (med dig?). Det blir svårare att förstå, jag växer inte i takt med mig själv längre.

Och jag som trodde det var det svåraste för mig...

Jag har tappat förståndet, det ligger nog på pendeltåget som gick från Stockholm Central häromdagen. Tiden går vidare utan problem, men när gör jag det?
Det känns fortfarande som att det var igår.
December.
Ett oförglömligt år för en alltför dum liten flicka. Jag kanske får skylla mig själv, vad vet jag? Jag tog ju inte chansen. Eller så gjorde jag det, men jag fattade inte riktigt vad det handlade om. Det gick nog fel från första början, dessutom visste jag ju om allting som var. Eller... Jag fick reda på det efter en månad ungefär. Fast vad gör det, någon från Ingenstans kan ju inte direkt hålla koll på den som är på någonstans. Eller hur?

Jag vet, ni fattar ingenting. Det är inte meningen att ni ska fatta någonting heller. Kanske att Nathalie förstår vad (vem) det handlar om, men ingen annan. Kanske, kanske inte...

Louise säger:
Hahaha du ba; "Aah, I love hardcock! Eeh.. I mean hardrock!"

Har jag berättat för er att jag har gått och kärat ner mig totalt?



Visst är han helt bedårande?

Jag har fortfarande ont i mitt vänstra bröst, för den som är intresserad. Jag lyckas på något skumt vänster göra illa det ännu mer nu för tiden. Som idag till exempel: Vi låg och tittade på TV i sängen, jag, Ticke och pappa. Ticke skulle resa sig upp och ge mig en kram och råkar då sätta sin hand på mitt bröst och så lägger han ju självklart all tyngd på den handen också. Fyra gånger gjorde han så!
Jag har legat i sängen ett tag med Ticke och flundrat som en flundra. Han somnade ganska snabbt, jag slumrade också till men vaknade av att jag frös till is (nästan). För två timmar sen ungefär kom jag ut i köket, så jag har suttit här och glott, spelat på King.com, druckit Coca Cola Zero och bara varit. Fick ett missat samtal på comviq-telefonen av min syster, men jag hann inte svara för att jag var på toaletten och så fick jag ett missat samtal av någon annan också på min 3-telefon. Jag är segast på att reagera när jag är trött, så inte förrän den sistnämnda lagt på kopplade jag att det var min lur som ringde. Haha, jag vet... Jag är segast.

Och jag kan inte rå för det, men jag börjar bli sån igen.
Jag funderar på att lösenordsskydda bloggen ett tag så jag kan skriva exakt vad jag vill.
Eller inte?

Jag måste vara tokig som påbörjar något nytt innan det gamla är helt släppt.
"Dra något gammalt över dig." Jag kan börja med dig, haha.

Känslomässiga frågor är jobbiga frågor för tillfället. Frågor om hur allting står till är jobbiga frågor för tillfället.
Ni märker ju själva...

Jag känner mig inte värdelös.

Jag känner mig riktigt värdelös idag. Jag mår som jag förtjänar och om jag inte förtjänar detta, varför mår jag då så här? Jag vill flytta bort från Stockholm, bort från det här... Fast om jag gör det, så förlorar jag allt jag har här. Jag kommer aldrig lyckas ta mig upp hit igen då. Äsch, det bästa vore att flytta nu. Precis nu, i denna sekund önskar jag att flyttbilen stod utanför porten och flyttgubbarna var och hämtade alla mina och Tickes saker.
Allt skulle bli så mycket lättare.
Det är väl bara en dröm jag har.. Att äntligen få komma iväg härifrån. Leave and don't look back.

Hur kommer det sig att det känns så här? Äsch... Som vanligt får jag inte ur mig det jag egentligen vill tala om.

Det känns så mycket, allting känns. Jag är glad! Hm, det var ju ovanligt. Jag brukar sitta uppe så länge som möjligt på nätterna, bara för att få tankarna på annat håll. Brukar sitta uppe tills klockan är fyra, halv fem och först då går jag och lägger mig. Ligger och tänker i sängen i en evighet innan jag väl somnar, sen blir jag väckt av Ticke på morgonen. Men idag är jag glad (tror jag) och förhoppningsvis fortsätter jag vara det hela kvällen också.

Nu är det bara 4 ½ kvar, sen är det slut.

Nathalie ringde mig för en stund och undrade var sjutton jag hade tagit vägen. "Jag väntar på att Ticke ska somna..". Jag slumrade till en liten stund fast jag inte ens är trött. Haha, så kan det gå. Men jag ska alldeles strax börja röra mig härifrån och så ska jag ringa ett litet samtal. Jag kommer träffa på A-K och N också, för nu är tydligen hela gänget samlat.

Jag har kommit till insikt med ett problem. Eller problem är det inte, det är snarare ett faktum precis som allt annat i mitt liv just nu. Ikväll händer det inte så mycket. Vi ska snart äta lite varma mackor och sen ska jag röra mig bortåt. Jag ska träffa Nathalie och Sanna ikväll! Det var ju hundra år sen vi umgicks tillsammans (för vi har aldrig umgåtts tillsammans, haha)

Because of you I find it hard to trust not only med
But everyone around me...
Because of you, I am afraid
Because of you

Hur många gånger om dagen kan man få ont i magen?

Jag blev väckt förut av att Petra tog ut luften ur luftmadrassen. Dumma dig... Fast det var väl bara bra, så att jag kunde gå upp någon gång. Och när jag vaknade var jag helt blöt på magen! Ticke hade kissat igenom blöjan i natt, och antingen la jag mig i det då eller så kissade han på mig. Jag tror på det förstnämnda.

Jag är så satans trött. Det känns som jag har hundra överviktiga hästar som springer och försöker trampa ner mig så att jag kan somna. Sömngubbarna står och häller sömnstoft i ögonen på mig. John Blund har redan varit och hälsat på tre gången sen jag började det här inlägget. Åh, jag hoppas att kaffet är klart snart!

Jag saknar honom riktigt mycket...

Det är så svårt att hålla saker inom sig, när man helst av allt vill skrika ut dom för hela världen...
You don't get it, right?

Nu har vi suttit och kollat på biljetter och det lutar väl åt att jag tar tåget som går 11.07 på fredagen... Men jag vet inte. Jag har världens hemskaste beslutsångest. Det värsta med den här resan är att den är så dyr! Fast det är det värt. Jag kommer nog fortsätta ha beslutsångest fram tills dess att biljetterna är bokade och betalda. Först då kommer jag känna mig lugnare.

Sheit, jag är sjukligt nervös. Eller nervös är jag väl inte, det är mer.. Spännande? Fast det är också fel ord. Jag vill inte tala om det här för halva Sverige ännu. Den dagen, den sorgen.

Imorgon ska jag in till stan och möta Amanda. Det skulle ju egentligen varit kalas för Ticke imorgon, men det blir inget. Så vi ska träffa Amanda och prata lite, gå runt lite och så... Vi får helt enkelt se var det landar.

---

Jag ska ta mig en liten korvbit från korvstroganoffen som vi åt idag. Jag är hungrig ju...

---

Saknaden är stor.
<3

Jag kan inte sluta tänka på det. Det går inte, det försvinner inte... Sinnessjukt vad en människa kan göra. En vanlig dödlig liksom. Jag kan inte göra något åt saken heller, det är ju liksom... Inte speciellt påverkbart. Jag bestämmer inte över vissa saker, vissa handlingar man gör, men ändå.

Hur skyndar man långsamt när man helst av allt vill skynda fortfortfort?

Åh, lite nostalgi tack. För två år sen skrek jag mig gul&blå. För två år sen var det tre minuter kvar tills Ticke skulle födas. För två år sen ville jag bara dö. För två år sen förändrades mitt liv så drastiskt.



Tänk att det redan har gått två år! Haha, så säger nog alla som har fått barn.. Jag kommer nog säga så när lille Ticke fyller 14 också! "Tänk att det bara har gått 14 år!". Jag ska lägga mig i sängen tillsammans med Ticke och sova snart.
Vi åker hem till Petra och Antonio senare diag och är barnvakt åt Claudia en stund också...

02:57

Ibland förstår man inte allvaret i det man gör.


:)

Om två timmar och 28 minuter är det två år sen Christopher föddes.

Jag blev dirigerad av Louise i somras. Vi skulle göra en skugga-sol-bild.