Jag har jobbat idag. Tio timmar jobbade jag, varav nio av dom timmarna innehöll jävligt mycket migrän. Jag var helt svimfärdig nästan hela tiden, jag mådde illa och ville bara dö. Så är det nu också, men jag lever. Jag ska jobba imorgon också, börjar klockan tre... Skulle egentligen vilja vara ledig, för min mamma fyller nämligen år, så jag hade velat gratta henne på den Stora Dagen. Men skitsamma.
Det är ju karaoketävling på Pergola just nu. Finalen är den sjätte augusti och finalisten som blev uttagen idag var ingen minstre än... *trumvirvel* NATHALIE! Skitbra jobbat.

Jag är vaken. Pigg och alert är jag också, tjofaderittan. Önskar att jag fick sova ett par timmar till, men det ville inte Ticke. Han ville ha macka så det var bara pallra sig upp ur sängen och fixa. Lika bra det.
Jag har förresten fått DAGISPLATS till Ticke! Den 12:e augusti börjar inskolningen på Aspnäs Förskola (där jag f.ö. gick när jag var liten), så jag är glad. Så jävla skönt att någon för en gångs skull kunde hjälpa till så att saker går lite fortare än vad dom brukar göra... Vi hade ködatum fr.o.m. 29/5 och har redan blivit erbjudna en plats, innan vi hade stått i en månad ens en gång! Jag är bara så jävla glad nu. Saker och ting börjar ordna sig och ja, det är bara att se allt det positiva i det som händer och sker. Nu ska jag ta hand om griniga Ticke, för nu känner jag att Riddarparken verkligen kallar.

Jag har haft en jättetrevlig kväll. Verkligen. Tråkigt nog blev den trevlig för att en vän ska lämna landet. Han lämnar landet runt åtta, nu på morgonen, och kommer tillbaka när han är redo. Känns sjukt jobbigt just nu... Jag har varit jättegrinig mot Nathalie, men det är väl sånt man får tas med när man lever tillsammans... Nathalie förstår, för hon vet hur allting ligger till och hon känner mig. Det värsta just nu är väl att jag först var sjukt sur när vi kom hem och efter en liten stund hemma började jag gråta. Det känns ungefär som när Ezequiel åkte tillbaka till Fucking Jävla Argentina. Alltså Landet Ingenstans... Jävla folk alltså. Men jag har iallafall fått prata lite ikväll, dock inte med han som åker snart. Taxin kommer och hämtar honom runt tio över fem nu på morgonen och planet går åtta. Det känns rätt overkligt, men det är nog det ända rätta just nu.

Nu ska jag sova och försöka få bort det svarta som hamnade runt mina ögon av någon oförklarlig anledning...

Just nu väntar jag och Ticke på att Nathalie ska bli klar i duschen. Skriver från hennes laptop, och där har hennes h försvunnit, så jag måste sitta och klistra in det varje gång den bokstaven kommer. Lite jobbigt, men hon är ju uppenbarligen van vid det. Usch!

Vi kommer antagligen bege oss till Riddarparken en stund och efter det går vi nog till Plaskis och låter lillkillen plaska av sig lite.

God morgon! Det blir ett ganska kort inlägg att börja dagen med, för jag och Ticke måste in i duschen innan vi fixar oss i ordning för att gå ut. Det kommer antagligen bli en heldag i Riddarparken, då brukar Christopher bli överlycklig! Tyvärr har hans sandleksaker försvunnit spårlöst, så vi kommer få låna från parkleken, men det gör ingenting. Jag tänker köpa nya leksaker när lönen och så har kommit.

Dags för mig att ringa två ganska viktiga samtal nu innan vi börjar bege oss utåt.

Nu känner jag att det är dags för min lilla skönhetssömn. Det behöver jag, för det är jag värd. Att sova 3-4 timmar/natt håller tydligen inte i längden. Jaja.
Amo har kommit tillbaka från Tunisien och det älskar vi! Jag har saknat honom grymt mycket. Fast lite ledsen i ögat blev jag när jag såg att han inte alls hade blivit så brun som han lovade mig att han skulle bli. Jag trodde han skulle bli skitbrun, men tji fick jag!
Jag undrar var människor tar vägen? Under en viss period har man världens mesta kontakt, och helt plötsligt dör allting. Jag orkar helt seriöst inte med sådant längre, så jag säger upp mig. Jag säger upp mig från bekantskapen med folk som inte orkar höra av sig, folk som skiter i det, folk som bara... Är för mycket? Typ. Och helt plötsligt hör folk som man inte pratar med så ofta av sig väldigt ofta. Lite för ofta, kanske? Äh, vad vet jag. Jag är trött och svamlar i nattmössan, eller hur man nu säger. Dessutom är jag helt såld. Helt och hållet, så nu finns det ingen återvändo, va?
Nu ska jag ta en sista cigarett innan jag går och nannar kudden. Jag vill inte sitta ute i solen imorgon och ha världens fetaste ringar under ögonen... Btw, imorgon är första besöket för mig och Ticke på BVC i Jakobsberg inbokat! Ska se till att få recept till en bra salva för hans eksem som inte blir helt bra.

Jag skriver väl förhoppningsvis mer imorgon. Men som sagt; Jag säger upp mig.

Jag vet. Min blogg kommer snart dö ut. Det gör inte mig någonting. Jag har väl ingenting intressant att berätta helt enkelt. Jag orkar inte helt enkelt. Och jag är slut i kroppen. Det känns som att jag jobbar hela tiden, men jag gör inte det. Jag jobbar 44 timmar i veckan, lite drygt. Inte mycket alls, med andra ord.
Jag sätter allt annat åt sidan, för jag måste ju jobba. Vad skulle hända om jag ringer mig sjuk? Bara den där tanken ger mig ångest. Jag älskar mitt jobb. Men. Jag. Har. Ett. Liv. Vid. Sidan. Av.

Korvarna och makaronerna ligger färdiga på tallriken, tack bejbi! <3

Här ska det ligga en bild, men Blogg.se fuckar som vanligt.

Jag ahr varken haft lust eller ork till att sätta mig framför datorn idag. Orken har varit borta ett par dagar nu och lusten tappade jag redan igår morse. Just nu finns det så otroligt många störningsmoment som gör att jag blir arg, irriterad, ledsen och besviken...

Sovasängendags.

Det blev lite mycket igår tydligen. Men jag hade roligt dom 45 minutrarna jag var på MP. Min farbror var ute igår! Och A-K var också ute igår. Ja, men jag kom ju såklart dit vid kvart över två, som vanligt då... Men att jobba stängning på Pergola är tamejfan bästa förfesten någonsin. Me like <3
Idag måste jag lyckas ta mig in i duschen, sminka mig, klä på mig och gå till jobbet... Bara tio timmar sent. Men det är lugnt, för min älskade chef kanske blir arg på mig, men det släpper senare. Det kan jag iaf garantera!
Jag måste tydligen äta lite kokta ägg nu. Nathalie har varit en gullig prick som har fixat i ordning det. Skriver sen när jag är lite piggare på att skriva.

Nu är det dags för mig att springa iväg till jobbet. Lite senare i natt, eventuellt imorgon, får ni höra om en rolig serie med låtar! Jag älskar verkligen den. Vi hörs sen!

God eftermiddag! Jag måste börja fixa mig i ordning till jobbet nu, för jag ska gå senast halv hade jag tänkt mig. Så det här blir det sista inlägget innan jag kommer hem i natt någon gång. Ikväll är det karaoke på Pergola och jag ska såklart jobba... Hade väl egentligen velat sitta med Nathalie och några till och ta det lite lugnt, men dom tiderna är det tydligen slut på. Tråkigt, men sant.
Jag har börjat inse vad det är som händer med mig när jag jobbar. Jag förvandlas från att vara Sandra utan självförtroende till att bli Sandra som klarar allt! Så är det. När jag går från jobbet så vågar jag inte göra någonting, jag vågar inte säga ifrån och jag vågar framför allt inte bete mig som jag gör på jobbet. Inte för att jag beter mig illa, men ja... Jag är helt enkelt inte samma Sandra. Det är skillnad.

Det är inte lång tid kvar nu och jag har inte mycket att säga. Jag, som inte ens vet vad jag känner, sitter alltså i köket mitt i natten och försöker komma på någonting att skriva om. I min blogg. Det känns så uselt att det kan gå fel redan efter ingen tid alls, men det blir rätt på samma gång...
Jag träffade någon, men allting dog. Bokstavligt talat. Bildligt talat. Det försvann liksom bara över en natt, eller snarare en månad eller något. Allting tog slut på ett ganska abrupt sätt och jag vet än idag inte hur det kändes. Eller känns, kanske jag ska säga. Jag är ganska besviken, det vet jag. Jag är väldigt, väldigt besviken och jag vet inte hur jag ska laga det som har gått sönder. Jag tänker fortfarande ganska mycket på den där tiden, men jag vet inte hur jag ska hantera det. Ni vet väl hur jag är? Jag pratar inte om mina känslor. Inte med någon, förutom Nathalie. Ni som känner mig vet väl hur mycket Nathalie betyder för mig? Nathalie är mitt allt, näst efter Christopher. Fast det här pratar jag nog inte ens om med Nathalie för jag vet redan vad hon kommer säga. "Det kommer inte hända något om han kommer tillbaka, du vill bara ha ett avslut". Så, nu vet hon vem jag pratar om iallafall.
Det var inte det här året jag träffade den killen. Inte ens förra året. Det var väl snarare 2004 eller något sånt. Jag blev störtförälskad när jag såg honom första gången. Vi träffades i juni och redan i december var det dags för honom att åka hem. Till fuckingjävlaingenstanspåandrasidanjordklotet. Vi pratade inte samma språk, men kärleken talar alla språk... Jag vet, folk kommer tycka jag är fjortizZzZzZz nu... Men jag saknar honom så grymt mycket och jag skulle kunna göra vadsomhelst för att få träffa honom igen. Bara en enda gång. Jävla idiot till kille alltså. Han hade flickvän, han hade allt. Eller han hade egentligen ingenting, för han kom till Sverige med sin bror. Lämnade sin flickvän och kom hit.
Vi träffades och jag blev som sagt kär. Läskigt kär. Riktigt, läskigt, kusligt kär. Sådär kär som dom bara är i amerikanska romantiska filmer. Så kär var jag. Men som sagt; Han åkte tillbaka i december. Vi var inte ens tillsammans, för han hade flickvän. Och det visste jag om, men det som händer i Sverige stannar i Sverige. Trodde jag, ja! Hah, han åkte ju, varför skulle inte ryktet kunna spridas då för?

Whatever, vad jag ville få fram är att det inte finns någon i hela universum som någonsin kommer lyckas med att bräcka den här killen. För han finns hos mig och kommer alltid finnas hos mig. Jag menar, efter fem år har jag fortfarande inte glömt honom. Get a life, get over him.
Sängen ropar på mig nu, dags att sova. Slänger in en bild på världens sötaste <3

Idag har min älskade lille son inte varit lika underbar som han var igår. Han har bråkat och skrikit och spottat och skrikit ännu mer och slagit dövörat till några hundratusen gånger. Men han är min son, och jag älskar honom. Jag, Nathalie och Denise gick till Andra Sidan (en pizzeria) för att min dörrvakt på Pergola som jobbar där lovade oss igår att om vi kom förbi idag så skulle han bjuda oss på pizza. Jag överdriver inte när jag säger att Andra Sidan nog har Sveriges godaste kebabpizza! Har aldrig någonsin ätit en pizza som ser ut som den kebabpizzan, eller som ens smakar som den! Om ni någon gång skulle ha vägarna förbi Jakobsberg, stick till Andra Sidan och beställ en kebabpizza. Du kommer absolut inte ångra dig!

Jag måste börja det här inlägget med att säga att jag har lite dåligt samvete över att jag inte hinner träffa alla jag vill träffa när jag är ledig. För det mesta umgås jag bara med Nathalie och orkar egentligen inte ta mig någonstans. Men det ska det bli ändring på! Fr.o.m nästa söndag (när jag är ledig alltså) ska jag börja ta tag i socialiseringsbiten igen. På allvar. Dom som står högst på min prioriteringslista just nu är min syster Petra och hennes familj. Det var evigheter sen vi träffades och jag saknar dom sjukt mycket! Det gör Ticke också, för han frågar om Claudia minst fyra-fem gånger i veckan...

Jag är iallafall väldigt glad idag. Det har funnits någonting som har stört mig i ett par dagar nu, och imorse kändes det värre än värst. För idag var det dagen med stort D. Jag, Nathalie och Ticke gick hemifrån vid lunchtid, satt på Pergola och drack kaffe i flera timmar och medans vi satt där diskuterade vi hur vi skulle göra med problemet. Vi hade verkligen ingen aning. När i gick från Pergola stötte vi på helt rätt person och han fixade. Han fixade och trixade och nu är problemet löst. Det är verkligen så jävla skönt att man kan lösa stora problem bara genom att känna "rätt folk". Men nu är det ur världen och nästa problem lär väl dyka upp någon annan gång istället. Men då kommer jag vara lite mer förberedd och lyckas fixa och trixa själv. Hoppas jag iallafall.

Helgen har varit kolugn. Visserligen har jag, återigen, lyckats sätta mig i en komplicerad situation... Men den här gången är det inte en situation som jag känner är jobbig. Det är en bra komplicerad situation. Faktiskt.

God morgon! Jag och Nathalie sov i pappa och Camillas säng i natt eftersom ingen av dom var hemma. Jag åt choklad innan jag somnade igår och imorse när jag vaknade så fanns det bara en rad kvar! Nathalie  berättade att Ticke hade ätit min choklad till frukost... Inte bra. Dessutom hade han "råkat" dricka upp min Cola som fanns kvar i glaset också...

Nej, nu ska jag plocka upp Ticke ur badet.

Skriver i natt när jag har kommit hem från jobbet.

Jag umgås med min syster igen för att hon visade lite mognad och ringde och bad mig om ursäkt. Jag har saknat henne väldigt mycket under den här tiden vi inte har pratat eller umgåtts med varandra, men jag har inte kontaktat henne en enda gång - just för att hon själv skulle få en chans och möjlighet till att be om förlåtelse. Och nu när hon har gjort det, så tycker inte jag att det är mer än rätt att vi kanske umgås ibland och så.
Hur är det själv då? Med din syster som du alltid är så trött på?

Anonyma kommentarer skickas bäst från en dator man vid vanliga fall inte använder.

Idag har A och jag bara bråkat en gång på jobbet, kors i taket för den liksom. Eller bråkat har vi väl inte gjort, det var väl snarare så att han gnällde och jag tyckte annorlunda. Helt enkelt. Vi har haft karaoke med världens bästa karaokevärdinna, Mia heter hon. Me like. På onsdagar ska vi bara köra kamikaze, man skriver alltså enbart sitt namn på en lapp och så väljer Mia ut en låt (bara parodilåtar) som man ska sjunga. Klarar man hela låten så får man en öl eller cider från oss i baren.
Imorgon ska jag och Ticke träffa Sofie en stund innan jag börjar jobba. Ska bli trevligt att umgås lite med henne, det är inte ofta vi gör det utan att våran lilla mamma är med. Fast det stör ju inte mig att hon är med, Ticke blir bara glad av att träffa henne.

Jag måste förresten erkänna att jag har världens cravings efter en människa. Fast jag kan inte träffa den människan just nu, för då blir det en komplicerad situation igen... Och det vill vi ju inte! Så istället för att sätta mig i en väldigt knepig sits så äter jag choklad. Yummie, alltid lika gott!

Om ungefär en halvtimme tänkte jag börja röra mig till jobbet, och jag hoppas verkligen att Nathalie och Denise har kommit hit då. Ringde precis Nathalie och dom svängde precis av till Jakan.
Christopher har inte varit rolig idag. Han vaknade någon gång i natt, antagligen av att han drömde en läskig dröm. Han fick komma och sova bredvid mig då och vi vaknade igen när klockan var halvelva eller halvtolv! Så jag fick världens sovmorgon av min grabb. När vi vaknade igen var han så sur och grinig, så jag trodde nästan att det skulle börja blixtra och dundra utanför fönstret. Men icke... Han har skrikit och gapat och struntat i vad både jag, hans morfar och Camilla har sagt. Men han var iallafall duktig när vi satt och åt mat. Gulleponken.

Jaha, ikväll ska Nathalie och Denise komma till Pergola förresten! Det blir första gången sen Denise fyllde 18 som hon är ute på krogen, ska bli spenaaaaande att se. Inte för att jag ser Pergola som en krog, men om andra gör det så... Fine.

Snart borde systrarna sus komma inklampandes genom dörren. Jag hörde dom precis utanför fönstret! Yey. Jag känner att jag bara skriver för skrivandets skull nu, så jag ska avrunda och klä på mig lite vardagskläder (läs: strumpbyxor, långt linne från Gina och en klänning ovanpå).

Världens kanske finaste kärlekslåt. Me like.

Dötrist väder idag, eller hur? Jag har iallafall varit ledig idag också, så den här dagen spenderades inomhus. Nathalie och jag har möblerat om i vårat rum. Ja! Hon flyttar hit, och det kommer bli så sjukligt bra. Den människan är den underbaraste människa som finns. Dom gånger vi har varit osams, alltså inte pratat med varandra på ett par månader, så har våra band stärkts jättemycket när vi väl tar upp kontakten igen. Ingen är som Nathalie. Det är en människa jag kan prata om allt med, verkligen ALLT, och jag vet att hon håller tyst om det också. Vi kan sitta uppe till tre-fyra på morgonen och prata om allt möjligt och det förvånar mig, för vid det här laget borde våra konversationer vara urtråkiga... Vi har alltid något att prata om.
Förresten, ni vet väl att det går rykten om oss två i Jakan va? Folk tror att vi är lesbiska och har en liten lovestory tillsammans. Vi är kusiner och dessutom bästa vänner, och jag skulle aldrig någonsin göra något med henne. Visserligen är det inte så konstigt att folk tror det om oss, för när vi är ute på krogen (läs: Pergola eller MP) så pussas och kramas vi hela tiden och håller varandra i handen så fort vi ska gå någonstans. Vi har en riktigt bra relation med varandra. Vänskapsrelation. Ingenting annat.


Men om det skulle intressera er så vet jag några tjejer som är lesbiska ;)

När jag fortfarande låg i badet så kom Nathalie och knackade på. Anledningen till det var att jag skrattade så jag höll på att börja gråta. Jag läste upp ett sms för henne som hon skickade till mig när vi var på efterfest en gång: "Passa dig dig för honom. Men säg ingenting. Han verkar airessiv.". Haha, det var så roligt! Ni förstår inte, för ni var inte där... Men hela den situationen var så sjukligt rolig. Jag har ingen aning om varför hon tyckte att han verkade agressiv, för han var löjligt snäll och väldigt jobbig. Den kvällen/natten/morgonen/whatever när jag gick och la mig, så ville han prata med mig. Han frågade snällt: "Vill du bli min pojkvän?". Jag tittade frågande på honom och sa med en minst lika frågande ton: "Pojkvän?". Ja, pojkvän, svarade han då. Haha, jag kunde inte sluta skratta då... Han frågade säkert 10 gånger om jag ville bli hans pojkvän, men han insåg aldrig att han sa pojkvän. Jag är inte ens säker på att han har insett det än idag, haha! Och nu känner jag mig sådär löjlig igen, för nu sitter jag och skrattar för mig själv...

Det finns någon jag vill träffa väldigt snart igen. Det finns många jag vill träffa väldigt snart igen, men jag får ju aldrig någon respons när jag försöker höra av mig - så då skippar vi det istället. Nu ska jag kolla min facebook, röka en cigg och sen ska jag gå och lägga mig på luftmadrassen som Camilla beställde hem för ett par veckor sen. Den kom för några dagar sen, och än så länge har jag bara hunnit sova i den i två eller tre nätter.. Jag sover ju liksom aldrig hemma nuförtiden.

Imorgon kanske jag och Ticke ska träffa lilla Sofie en stund, får se hur det blir. Jag hoppas iallafall att SMHI kan ändra sig och bestämma att det ska bli fint väder imorgon istället för dåligt, för jag är verkligen taggad för att ligga på stranden hela dagen imorgon!


Skriver imorgon.

Tänk vad mycket man missar genom att jobba hela dagarna på helger och tänk vad mycket man missar genom att jobba vardagskvällar också! Det har varit så himla skönt väder idag. Ja, jag är en Svensson som pratar väder när jag inte vet vad jag ska prata om, haha. Jag, Nathalie och Ticke åkte iväg till Bonäsbadet idag och var där i tre timmar typ. Och vet ni vad? Jag har lyckats bränna mig på ryggen, men jag har inte ont. Det är ju tur det, för hade jag varit en riktig Svensson så hade jag nog sett ut som en kräfta och känt mig som en eldsvåda.
Imorgon ska det tydligen inte bli lika fint väder som idag, enligt SMHI, men jag kan säkert hitta på en rolig aktivitet ändå. Vi får väl se vad som händer och fötter och sker.
Nu ska jag iallafall ta ett bad, men jag skriver sen. Det är ju iallafall ett löfte jag kan hålla.

För första gången på väldigt länge känner jag mig riktigt ensam. Det enda jag gör nu för tiden är att jobba. Jag hinner inte ens umgås med Christopher. Jag ställer upp så jävla mycket för Pergola, men jag får ingenting tillbaka. Med handen på hjärtat, fastän det känns tungt att säga det, så är det nog så att jag måste leta nytt jobb. Jag kan inte ha det såhär längre. Jag älskar att jobba på Pergola, men det sliter så mycket. Jag kommer jobba kvar på Pergola tills jag har fått napp på något annat eller tills dom har hittat någon annan servitris, för just nu är jag trött på skitsnacket. Igår kom jag ju en halvtimme sent till jobbet och den ena chefen blev såklart arg. Jag försökte förklara för honom att jag hade ringt hans mobil flera gånger, men att jag bara kom till telefonsvararen, men så var det tydligen inte. Enligt honom alltså... Jag hade iallafall med mig ticke till jobbet och han fick vara med mig fram till 16-tiden, för då kom Camilla och hämtade upp honom. Men förstår ni den grejen? Jag var tvungen att ta med mig Ticke till jobbet.
Men som sagt; Jag känner mig riktigt ensam för första gången på länge. Jag har mina vänner runt omkring mig varje onsdag-lördag, men jag umgås inte med dom. Dom sitter och skrattar och pratar och har skitkul medans jag går omkring och plockar glas. I fredag, löningsfredagen dessutom, satt jag och vek fucking jävla servetter i två timmar! Och då var klockan efter elva! Dom hade inte behövt mig på jobbet i fredags kväll, jag hade lika gärna kunnat vara hemma med Christopher, eller varit ute med Nathalie och dom andra. Så jävla mycket skit som jag har fått ta sen den andra servitrisen slutade jobba, så mycket skti har jag inte ens fått under hela mitt liv.
Jag jobbar inte när jag är där. Ts. Vad är det jag gör där då? Om det nu är så att jag inte jobbar, varför skickar dom inte hem mig då? Den ena chefen bad mig iaf om ursäkt igår, för han betedde sig som ett ruttet, elakt, jävla svin.

Och nej. Jag kommer aldrig någonsin lämna Pergola helt och hållet, för en del av mitt hjärta finns där.

Jag hoppas verkligen att det är lika fint väder ute imorgon som det har varit idag. Om det är det så ska jag packa ihop mig och Ticke och vandra till Riddarparken och sitta där hela dagen! Enligt SMHI ska det vara strålande sol och 25°c. Det blir till att hitta en kjol eller ett par snygga shorts att ha på sig imorgon då, för då kanske mina ben får lite färg också.

Ticke ligger och sover sen ett par timmar tillbaka och det är dags för mig att göra detsamma. Fast först ska jag ringa Nathalie och fråga om hon vill röka med mig. Och så borde vi planera morgondagen, för om jag jobbar så är det ju hennes umgängesdag med Ticke-Plutten. Förhoppningsvis är jag ledig...

Men det är väl också bara ett önsketänkade?

Jag fick ledigt från jobbet idag. Eller rättare sagt; Jag krävde att få vara ledig. Så det fick jag, efter mycket om och men. Jag och Ticke åkte in till Stockholm och mötte upp mamma och Sofie. Eftersom det är Mors Dag idag ville Sofie bjuda mig och mamma till Eriksdalsbadet. Åh, Gud! Jag låg i solen hur länge som helst och bara var. Sofie badade med Ticke och mamma låg också och solade. Ja, alltså.. Vi var ju utomhus och badade. Om jag är ledig någon dag nu i veckan så ska jag försöka flirta med min lilla Nathalie, för hon kommer älska att ligga i solen och titta på folk!
Ticke var jätteglad över att få bada och vet ni vad? Det är hur lätt som helst att få honom därifrån, alltså när det är dags att gå hem. Man frågar lite snällt om man ska gå och duscha. "Ja!" skriker han då och springer mot omklädningsrummet. Men ja, dagen har varit helt perfekt. Det enda som kunde gjort dagen lite bättre skulle väl vara om mina vita ben kunde få någon färg...

Jag tror tamejfan att mina ben är två stora jävla pigmentfläckar.