Just nu väntar jag och Ticke på att Nathalie ska bli klar i duschen. Skriver från hennes laptop, och där har hennes h försvunnit, så jag måste sitta och klistra in det varje gång den bokstaven kommer. Lite jobbigt, men hon är ju uppenbarligen van vid det. Usch!

Vi kommer antagligen bege oss till Riddarparken en stund och efter det går vi nog till Plaskis och låter lillkillen plaska av sig lite.

God morgon! Det blir ett ganska kort inlägg att börja dagen med, för jag och Ticke måste in i duschen innan vi fixar oss i ordning för att gå ut. Det kommer antagligen bli en heldag i Riddarparken, då brukar Christopher bli överlycklig! Tyvärr har hans sandleksaker försvunnit spårlöst, så vi kommer få låna från parkleken, men det gör ingenting. Jag tänker köpa nya leksaker när lönen och så har kommit.

Dags för mig att ringa två ganska viktiga samtal nu innan vi börjar bege oss utåt.

Nu känner jag att det är dags för min lilla skönhetssömn. Det behöver jag, för det är jag värd. Att sova 3-4 timmar/natt håller tydligen inte i längden. Jaja.
Amo har kommit tillbaka från Tunisien och det älskar vi! Jag har saknat honom grymt mycket. Fast lite ledsen i ögat blev jag när jag såg att han inte alls hade blivit så brun som han lovade mig att han skulle bli. Jag trodde han skulle bli skitbrun, men tji fick jag!
Jag undrar var människor tar vägen? Under en viss period har man världens mesta kontakt, och helt plötsligt dör allting. Jag orkar helt seriöst inte med sådant längre, så jag säger upp mig. Jag säger upp mig från bekantskapen med folk som inte orkar höra av sig, folk som skiter i det, folk som bara... Är för mycket? Typ. Och helt plötsligt hör folk som man inte pratar med så ofta av sig väldigt ofta. Lite för ofta, kanske? Äh, vad vet jag. Jag är trött och svamlar i nattmössan, eller hur man nu säger. Dessutom är jag helt såld. Helt och hållet, så nu finns det ingen återvändo, va?
Nu ska jag ta en sista cigarett innan jag går och nannar kudden. Jag vill inte sitta ute i solen imorgon och ha världens fetaste ringar under ögonen... Btw, imorgon är första besöket för mig och Ticke på BVC i Jakobsberg inbokat! Ska se till att få recept till en bra salva för hans eksem som inte blir helt bra.

Jag skriver väl förhoppningsvis mer imorgon. Men som sagt; Jag säger upp mig.

Jag vet. Min blogg kommer snart dö ut. Det gör inte mig någonting. Jag har väl ingenting intressant att berätta helt enkelt. Jag orkar inte helt enkelt. Och jag är slut i kroppen. Det känns som att jag jobbar hela tiden, men jag gör inte det. Jag jobbar 44 timmar i veckan, lite drygt. Inte mycket alls, med andra ord.
Jag sätter allt annat åt sidan, för jag måste ju jobba. Vad skulle hända om jag ringer mig sjuk? Bara den där tanken ger mig ångest. Jag älskar mitt jobb. Men. Jag. Har. Ett. Liv. Vid. Sidan. Av.

Korvarna och makaronerna ligger färdiga på tallriken, tack bejbi! <3

Här ska det ligga en bild, men Blogg.se fuckar som vanligt.

Jag ahr varken haft lust eller ork till att sätta mig framför datorn idag. Orken har varit borta ett par dagar nu och lusten tappade jag redan igår morse. Just nu finns det så otroligt många störningsmoment som gör att jag blir arg, irriterad, ledsen och besviken...

Sovasängendags.

Det blev lite mycket igår tydligen. Men jag hade roligt dom 45 minutrarna jag var på MP. Min farbror var ute igår! Och A-K var också ute igår. Ja, men jag kom ju såklart dit vid kvart över två, som vanligt då... Men att jobba stängning på Pergola är tamejfan bästa förfesten någonsin. Me like <3
Idag måste jag lyckas ta mig in i duschen, sminka mig, klä på mig och gå till jobbet... Bara tio timmar sent. Men det är lugnt, för min älskade chef kanske blir arg på mig, men det släpper senare. Det kan jag iaf garantera!
Jag måste tydligen äta lite kokta ägg nu. Nathalie har varit en gullig prick som har fixat i ordning det. Skriver sen när jag är lite piggare på att skriva.

Nu är det dags för mig att springa iväg till jobbet. Lite senare i natt, eventuellt imorgon, får ni höra om en rolig serie med låtar! Jag älskar verkligen den. Vi hörs sen!

God eftermiddag! Jag måste börja fixa mig i ordning till jobbet nu, för jag ska gå senast halv hade jag tänkt mig. Så det här blir det sista inlägget innan jag kommer hem i natt någon gång. Ikväll är det karaoke på Pergola och jag ska såklart jobba... Hade väl egentligen velat sitta med Nathalie och några till och ta det lite lugnt, men dom tiderna är det tydligen slut på. Tråkigt, men sant.
Jag har börjat inse vad det är som händer med mig när jag jobbar. Jag förvandlas från att vara Sandra utan självförtroende till att bli Sandra som klarar allt! Så är det. När jag går från jobbet så vågar jag inte göra någonting, jag vågar inte säga ifrån och jag vågar framför allt inte bete mig som jag gör på jobbet. Inte för att jag beter mig illa, men ja... Jag är helt enkelt inte samma Sandra. Det är skillnad.

Det är inte lång tid kvar nu och jag har inte mycket att säga. Jag, som inte ens vet vad jag känner, sitter alltså i köket mitt i natten och försöker komma på någonting att skriva om. I min blogg. Det känns så uselt att det kan gå fel redan efter ingen tid alls, men det blir rätt på samma gång...
Jag träffade någon, men allting dog. Bokstavligt talat. Bildligt talat. Det försvann liksom bara över en natt, eller snarare en månad eller något. Allting tog slut på ett ganska abrupt sätt och jag vet än idag inte hur det kändes. Eller känns, kanske jag ska säga. Jag är ganska besviken, det vet jag. Jag är väldigt, väldigt besviken och jag vet inte hur jag ska laga det som har gått sönder. Jag tänker fortfarande ganska mycket på den där tiden, men jag vet inte hur jag ska hantera det. Ni vet väl hur jag är? Jag pratar inte om mina känslor. Inte med någon, förutom Nathalie. Ni som känner mig vet väl hur mycket Nathalie betyder för mig? Nathalie är mitt allt, näst efter Christopher. Fast det här pratar jag nog inte ens om med Nathalie för jag vet redan vad hon kommer säga. "Det kommer inte hända något om han kommer tillbaka, du vill bara ha ett avslut". Så, nu vet hon vem jag pratar om iallafall.
Det var inte det här året jag träffade den killen. Inte ens förra året. Det var väl snarare 2004 eller något sånt. Jag blev störtförälskad när jag såg honom första gången. Vi träffades i juni och redan i december var det dags för honom att åka hem. Till fuckingjävlaingenstanspåandrasidanjordklotet. Vi pratade inte samma språk, men kärleken talar alla språk... Jag vet, folk kommer tycka jag är fjortizZzZzZz nu... Men jag saknar honom så grymt mycket och jag skulle kunna göra vadsomhelst för att få träffa honom igen. Bara en enda gång. Jävla idiot till kille alltså. Han hade flickvän, han hade allt. Eller han hade egentligen ingenting, för han kom till Sverige med sin bror. Lämnade sin flickvän och kom hit.
Vi träffades och jag blev som sagt kär. Läskigt kär. Riktigt, läskigt, kusligt kär. Sådär kär som dom bara är i amerikanska romantiska filmer. Så kär var jag. Men som sagt; Han åkte tillbaka i december. Vi var inte ens tillsammans, för han hade flickvän. Och det visste jag om, men det som händer i Sverige stannar i Sverige. Trodde jag, ja! Hah, han åkte ju, varför skulle inte ryktet kunna spridas då för?

Whatever, vad jag ville få fram är att det inte finns någon i hela universum som någonsin kommer lyckas med att bräcka den här killen. För han finns hos mig och kommer alltid finnas hos mig. Jag menar, efter fem år har jag fortfarande inte glömt honom. Get a life, get over him.
Sängen ropar på mig nu, dags att sova. Slänger in en bild på världens sötaste <3

Idag har min älskade lille son inte varit lika underbar som han var igår. Han har bråkat och skrikit och spottat och skrikit ännu mer och slagit dövörat till några hundratusen gånger. Men han är min son, och jag älskar honom. Jag, Nathalie och Denise gick till Andra Sidan (en pizzeria) för att min dörrvakt på Pergola som jobbar där lovade oss igår att om vi kom förbi idag så skulle han bjuda oss på pizza. Jag överdriver inte när jag säger att Andra Sidan nog har Sveriges godaste kebabpizza! Har aldrig någonsin ätit en pizza som ser ut som den kebabpizzan, eller som ens smakar som den! Om ni någon gång skulle ha vägarna förbi Jakobsberg, stick till Andra Sidan och beställ en kebabpizza. Du kommer absolut inte ångra dig!

Jag måste börja det här inlägget med att säga att jag har lite dåligt samvete över att jag inte hinner träffa alla jag vill träffa när jag är ledig. För det mesta umgås jag bara med Nathalie och orkar egentligen inte ta mig någonstans. Men det ska det bli ändring på! Fr.o.m nästa söndag (när jag är ledig alltså) ska jag börja ta tag i socialiseringsbiten igen. På allvar. Dom som står högst på min prioriteringslista just nu är min syster Petra och hennes familj. Det var evigheter sen vi träffades och jag saknar dom sjukt mycket! Det gör Ticke också, för han frågar om Claudia minst fyra-fem gånger i veckan...

Jag är iallafall väldigt glad idag. Det har funnits någonting som har stört mig i ett par dagar nu, och imorse kändes det värre än värst. För idag var det dagen med stort D. Jag, Nathalie och Ticke gick hemifrån vid lunchtid, satt på Pergola och drack kaffe i flera timmar och medans vi satt där diskuterade vi hur vi skulle göra med problemet. Vi hade verkligen ingen aning. När i gick från Pergola stötte vi på helt rätt person och han fixade. Han fixade och trixade och nu är problemet löst. Det är verkligen så jävla skönt att man kan lösa stora problem bara genom att känna "rätt folk". Men nu är det ur världen och nästa problem lär väl dyka upp någon annan gång istället. Men då kommer jag vara lite mer förberedd och lyckas fixa och trixa själv. Hoppas jag iallafall.

Helgen har varit kolugn. Visserligen har jag, återigen, lyckats sätta mig i en komplicerad situation... Men den här gången är det inte en situation som jag känner är jobbig. Det är en bra komplicerad situation. Faktiskt.

God morgon! Jag och Nathalie sov i pappa och Camillas säng i natt eftersom ingen av dom var hemma. Jag åt choklad innan jag somnade igår och imorse när jag vaknade så fanns det bara en rad kvar! Nathalie  berättade att Ticke hade ätit min choklad till frukost... Inte bra. Dessutom hade han "råkat" dricka upp min Cola som fanns kvar i glaset också...

Nej, nu ska jag plocka upp Ticke ur badet.

Skriver i natt när jag har kommit hem från jobbet.

Jag umgås med min syster igen för att hon visade lite mognad och ringde och bad mig om ursäkt. Jag har saknat henne väldigt mycket under den här tiden vi inte har pratat eller umgåtts med varandra, men jag har inte kontaktat henne en enda gång - just för att hon själv skulle få en chans och möjlighet till att be om förlåtelse. Och nu när hon har gjort det, så tycker inte jag att det är mer än rätt att vi kanske umgås ibland och så.
Hur är det själv då? Med din syster som du alltid är så trött på?

Anonyma kommentarer skickas bäst från en dator man vid vanliga fall inte använder.

Idag har A och jag bara bråkat en gång på jobbet, kors i taket för den liksom. Eller bråkat har vi väl inte gjort, det var väl snarare så att han gnällde och jag tyckte annorlunda. Helt enkelt. Vi har haft karaoke med världens bästa karaokevärdinna, Mia heter hon. Me like. På onsdagar ska vi bara köra kamikaze, man skriver alltså enbart sitt namn på en lapp och så väljer Mia ut en låt (bara parodilåtar) som man ska sjunga. Klarar man hela låten så får man en öl eller cider från oss i baren.
Imorgon ska jag och Ticke träffa Sofie en stund innan jag börjar jobba. Ska bli trevligt att umgås lite med henne, det är inte ofta vi gör det utan att våran lilla mamma är med. Fast det stör ju inte mig att hon är med, Ticke blir bara glad av att träffa henne.

Jag måste förresten erkänna att jag har världens cravings efter en människa. Fast jag kan inte träffa den människan just nu, för då blir det en komplicerad situation igen... Och det vill vi ju inte! Så istället för att sätta mig i en väldigt knepig sits så äter jag choklad. Yummie, alltid lika gott!

Om ungefär en halvtimme tänkte jag börja röra mig till jobbet, och jag hoppas verkligen att Nathalie och Denise har kommit hit då. Ringde precis Nathalie och dom svängde precis av till Jakan.
Christopher har inte varit rolig idag. Han vaknade någon gång i natt, antagligen av att han drömde en läskig dröm. Han fick komma och sova bredvid mig då och vi vaknade igen när klockan var halvelva eller halvtolv! Så jag fick världens sovmorgon av min grabb. När vi vaknade igen var han så sur och grinig, så jag trodde nästan att det skulle börja blixtra och dundra utanför fönstret. Men icke... Han har skrikit och gapat och struntat i vad både jag, hans morfar och Camilla har sagt. Men han var iallafall duktig när vi satt och åt mat. Gulleponken.

Jaha, ikväll ska Nathalie och Denise komma till Pergola förresten! Det blir första gången sen Denise fyllde 18 som hon är ute på krogen, ska bli spenaaaaande att se. Inte för att jag ser Pergola som en krog, men om andra gör det så... Fine.

Snart borde systrarna sus komma inklampandes genom dörren. Jag hörde dom precis utanför fönstret! Yey. Jag känner att jag bara skriver för skrivandets skull nu, så jag ska avrunda och klä på mig lite vardagskläder (läs: strumpbyxor, långt linne från Gina och en klänning ovanpå).

Världens kanske finaste kärlekslåt. Me like.

Dötrist väder idag, eller hur? Jag har iallafall varit ledig idag också, så den här dagen spenderades inomhus. Nathalie och jag har möblerat om i vårat rum. Ja! Hon flyttar hit, och det kommer bli så sjukligt bra. Den människan är den underbaraste människa som finns. Dom gånger vi har varit osams, alltså inte pratat med varandra på ett par månader, så har våra band stärkts jättemycket när vi väl tar upp kontakten igen. Ingen är som Nathalie. Det är en människa jag kan prata om allt med, verkligen ALLT, och jag vet att hon håller tyst om det också. Vi kan sitta uppe till tre-fyra på morgonen och prata om allt möjligt och det förvånar mig, för vid det här laget borde våra konversationer vara urtråkiga... Vi har alltid något att prata om.
Förresten, ni vet väl att det går rykten om oss två i Jakan va? Folk tror att vi är lesbiska och har en liten lovestory tillsammans. Vi är kusiner och dessutom bästa vänner, och jag skulle aldrig någonsin göra något med henne. Visserligen är det inte så konstigt att folk tror det om oss, för när vi är ute på krogen (läs: Pergola eller MP) så pussas och kramas vi hela tiden och håller varandra i handen så fort vi ska gå någonstans. Vi har en riktigt bra relation med varandra. Vänskapsrelation. Ingenting annat.


Men om det skulle intressera er så vet jag några tjejer som är lesbiska ;)