Nu är det för mycket på en gång. Tankarna bara springer runt i huvudet och det finns ingenting som går att stoppa dom. Jag tänker för mycket på mig själv, för lite på oss. Jag hade kunnat hjälpa till - jag är feg och vågar inte säga något  - men jag gjorde ingenting. När jag var liten var Nalle Puh min stora hjälte - jag vet, han är inte smart.. men vi är så lika varandra - och världen var min stora skräck. Idag är Christopher min stora (lilla?) hjälte och jag själv är min stora skräck. Jag är konstig. Jag får för mig att jag hör saker som inte ens har sagts. Jag ser saker ingen annan ser, jag orkar inte! Men, jag lever iallafall..

---

Christopher är stor. Han kan sitta utan stöd i flera minuter, han säger mamma (maaaammaaa) och pappa (abaaabbaaa) och han ler och ålar sig framåt och snart börjar han lrypa och sen kommer han gå och springa och sen kommer han hem med första flickvännen och ber mig dra åt helvete och han är ute på kvällarna och dricker och röker och åker moppe och han bråkar och slåss och han skolkar från lektioner och struntar i vad lärarna säger och han ler och skrattar och fimpar ciggen i askkoppen på balkongen och säger att han har slutat röka för han ska inte bli som sin mamma och sen gråter vi en skvätt (iallafall jag) över att det inte finns något av allt det gamla kvar och hans kusiner har han aldrig träffat varför varför varför, är det något fel på oss eller är det bara det att ni inte mår bra?