Jag har knappt sovit någonting. Det lilla jag har sovit överväger inte den tid jag har varit vaken. Jag har tänkt på lite saker och kommit fram till att jag nog inte kan göra något åt det ändå.

Ett tag kändes det så tomt och meningslöst, men nu... Jag vet inte. Det pirrar i hela kroppen, jag ler utan att jag vet varför. Jag blir glad bara jag tänker tanken. Men samtidigt måste jag erkänna att jag faktiskt blir lite.. besviken också. Det här var ju inte det jag hade räknat med. Minst ett par månader till, sen hade det kunnat vara fit-for-fight! Det är väl som alla säger, man får helt enkelt ta det som det kommer. Och till mig kom det när jag minst anade det. Shit, det är ganska overkligt ändå... Jaja, jag måste göra mig i ordning. Ska till jobbet om en stund...

-

Jag är fortfarande lika glad som häromdagen <3