Jag vet inte riktigt hur jag ska vara. Jag och morfar har inte haft så bra kontakt de senaste månaderna. Jag har tänkt åka till honom flera gånger, senast i fredags men då var klockan så mycket. Hade jag åkt dit iallafall hade jag fått veta att han låg på sjukhus för lunginflammation och då hade jag kunnat ringa runt till alla och berätta det... Då hade han inte dött alldeles ensam. Jag skäms över att erkänna att jag inte vågade åka och hälsa på honom. Att jag inte vågade för att jag var rädd att han inte skulle komma ihåg vem jag var. Jag skäms så fruktansvärt mycket över det. Men samtidigt kan jag inte tänka "om jag bara hade åkt dit i fredags", för ingen kunde veta. Personalen där morfar bodde hade försökt ringa till mammas mobil, men hon hade bytt nummer. När morfar väl hade gått bort så letade dom reda på Freddys (min morbrors) nummer och berättade vad som hade hänt. Varför kunde dom inte göra det redan när han blev sjuk? Dom hade kunnat leta reda på det redan när han lades in på sjukhuset den 7 / 7. Varför?
Det är ingens fel att ingen visste om det. Om vi, alla barnbarn och hans barn hade hälsat på lite oftare, ringt lite oftare... Då hade vi vetat. Men alla har ju sitt att sköta hela tiden, ingen hade riktigt tid att åka till ett ålderdomshem bara för att sitta på en stol i ett par timmar och prata...

Men jag har iallafall en sak att vara riktigt glad över: Morfar hann träffa Christopher två gånger innan han gick bort!