Jag har ångest. Rättare sagt så drabbas jag av panikångestattacker ibland. Det händer inte ofta, men det händer. En enda gång har jag lyckats förhindra en sådan. En gång av alla tusen. Och jag kommer aldrig glömma första gången jag fick en ångestattack. Jag var runt 13 år och mådde inte så bra just då. Jag och alla mina syskon (utom de äldsta) hade precis blivit placerade igen efter att ha varit hemma runt 6-12 månader. Vi bodde på Geneta Barnhem som det då hette och ingen fattade väl riktigt varför... Jag som var äldst förstod ju att det var för att mamma inte klarade av oss. Hon klarade inte av att ta hand om två familjer. Den ena familjen var vi, alla hennes barn. Den andra heter Alkohol. Alkoholen kom oftast i första hand och gjorde våran mamma till en riktig alkiskärring. Alkoholist. Det har hon alltid varit, så länge jag har funnits iallafall. Vi är sju syskon sammanlagt, den äldsta är 30+, sen kommer D som är 25+. Dom blev såklart inte placerade eftersom dom var tillräckligt stora att bo för sig själva (den äldsta hade redan flyttat hemifrån för många herrans år sen och hade bildat en egen familj). Jag bodde på Geneta i en månad ungefär, sen flyttade jag till en familj i Enhörna. Jättebra jobbat av socialen, för dom låg ju faktiskt i skilsmässa. Dom grälade varje dag och gubben i familjen berättade om alla gånger han varit i Tallinn eller Riga och köpt sex av kvinnor. Jag var 13 år, men kände mig som 89. På julaftonsmorgon det året (minns inte exakt vilket år det var), vaknade jag av att mannen stod vid min säng och skrek att jag hade stulit viktigt papper och pengar och jag hade eldat upp viktiga dokument. Jag fick flytta därifrån till Geneta som numera låg i Sätra. På kvällen när allt hade lugnat ner sig låg jag i sängen och försökte sova. Jag blundade, men såg bilder, så många bilder. Jag grät och skakade om vartannat, försökte vara så tyst som möjligt så att lilla A inte skulle vakna. Jag grät så fruktansvärt mycket och jag bet ner naglarna tills det blödde. Rummet krympte, det blev varmt och kallt hela tiden, jag frös och svettades, tänkte på mamma. Vad gjorde hon nu? Vart var hon? Låg hon hemma i sängen och sov eller var hon ute någonstans? Nu skulle jag få byta skola igen, fjärde skolan sen 6:an... Och jag gick ju bara i sjuan. Min första ångestattack är inte den värsta jag har varit med om, men det är en som jag nog aldrig glömmer.

Jag får ångestattacker väldigt sällan numera. Jag vet inte vad det beror på, kanske att jag har barn. Det kan vara så att jag inte får det för att jag vet att om jag tappar kontrollen över mig själv nu, när ingen annan är här, så finns det ingen som kan hjälpa mig om Ticke vaknar. Det finns ingen i närheten. Min familj har lämnat mig, alla utom mina systrar och min mamma, eller är det jag som har lämnat dom?

Jag känner ingenting. Ingenting känner jag, bara tomhet. Tomhet är ingen känsla för mig. Jag känner mig håglös. Läkare sa en gång i tiden att jag skulle få piller att knapra på, men vad hjälper det? Det hjälper inte ett dugg mot ensamheten, tomheten, håglösheten... Inte för mig. Det får nite vara det som hjälper mig, för jag vill inte ha hjälp av piller. Jag frågade om en terapeut, en psykolog. "Det finns inte resurser till det just nu, väntetiden är lång." Jaha, väntetiden är lång och jag förstår. Jag förstår att det finns människor som mår sämre än jag. Jag förstår att det finns dom som vill ta sitt liv för att dom mår som dom gör. Jaha, väntetiden är lång... Jag kommer inte få hjälp på många år om jag inte betalar själv. Vem har råd med det som 21-åring? Inte jag...

Idag mår min mamma bra. Hon bor på ett boende- och arbetskooperativ tillsammans med andra kvinnor som har haft problem. Min mamma har inte druckit en droppe på cirkus 6 månader. Och ja, sex månader är bra jobbat för att vara hon! Min pappa sa en gång att det längsta mamma har varit nykter är 3 år i rad. Haha, tre år? Det hade jag klarat på en gång! Men inte min mamma. För när Familjen Alkohol verkligen behöver henne så finns hon oftast där och hon stannar tills Familjen Alkohol är nöjd. Nu är det dags att gå vidare, till en annan värld, en annan planet. Jag är uppvuxen med att Familjen Alkohol alltid lurar bakom hörnet. Och den kommer aldrig sluta leta efter min mamma, för suget finns där. Hela tiden, dygnet runt. Varje minut, sekund, timme, år. Alltid.