Jag ska erkänna en sak. Jag har det inte så lätt just nu. Jag har en underbar son, ett hem, vänner och familj som bryr sig (iallafall en liten del av den). Varje dag får jag utkämpa hundratals krig med Christopher. Han vill inte sitta i vagnen, han slåss, han skriker sönder sin hals, han vill inte äta, vill inte sova, inte bada, inte leka, inte sitta hos mamma, inte gå själv. Alltid är det något som är fel. Han dunkar huvudet i golvet när han blir ledsen eller arg, han dunkar huvudet i spjälorna på sängen när han ska sova, han dunkar huvudet i mitt huvud när jag försöker lugna honom... Ingenting är bra. Han är blåslagen i pannan jämt och ständigt. Jag får inte gå på toaletten för honom, gör jag det sätter han sig i hallen och skriker sig blå. På allt det här får jag panikångestattacker. Jag har bra vänner som ställer upp för mig, men dom glider längre och längre bort. Jag vågar knappt sätta mig på pendeltåget med Christopher längre, för så fort vi har satt oss ner så börjas det igen. Skriket, slagen, dunkandet i allt som finns i närheten. Människor stirrar och jag hör nästan deras tankar.
Mamma har ganska precis kommit in i mitt liv igen och det känns väldigt bra. Har varit ute hos henne två helger i rad med Christopher och jag får bra avlastning av henne. Varannan helg är Christopher hos sin pappa. Han ska vara med honom nu i helgen och jag längtar verkligen. Jag längtar efter att få slappna av lite, få göra saker i min egen takt...
Att få höra av en av mina bästa vänner att Christopher inte är ett lyckligt barn är så jobbigt. Det tar så hårt att någon kan säga så, för jag vet att han inte är ett olyckligt barn. Han har allt han behöver och mer därtill. Jag försöker vara ute med honom så mycket som möjligt, låta honom leka med andra barn, vi går promenader, sitter och leker tillsammans. Och min familj, den lilla jag trodde skulle finnas här och ställa upp för mig, den finns väl knappt kvar. Pappa och jag har kommit tillbaka till det knappt befintliga stadiet, vi pratar nästan aldrig. Min storesyster pratar jag med ibland och vi försöker ses och låta barnen leka lite, men det går itne om någon av dom är minsta lilla förkyld.
Flera nätter i rad har nattningen med Christopher tagit flera timmar, jag blir helt slutkörd. Han skriker så det ekar i sovrummet, grannarna bankar i väggen/taket för att dom antagligen hör honom.

Jag älskar Christopher mer än allt på jorden, han är den bästa människa jag vet. Aldrig i hela mitt liv skulle jag vilja byta bort en enda sekund med honom mot någonting annat, men det här är väldigt tärande. Jag var tvungen att få skriva av mig lite, alla som bloggar (av dom jag har läst) verkar ha det helt underbart varenda sekund med sitt barn. Jag vet inte ens om jag har läst om ett barn som skrikit sig hes, eller slagit sig själv gul och blå. Så... Jag var väl bara tvungen till det.

Nattningen tog två timmar idag, igår tog den tre eller fyra. Jag hoppas verkligen att det inte tar så lång tid imorgon...

Godnatt.