Jag är sjuk. Min hosta har blivit mycket värre. Nämnde jag förresten att jag tillbringade en liten stund av min födelsedag på närakuten? Natten till igår vaknade jag flera gånger, säkert tio, av att jag inte kunde andas. Det kändes som att någon satt på mitt bröst och la hela tyngden på. Det var så jobbigt och jag försökte väcka T, men eftersom jag inte fick peciellt mycket luft så kunde jag inte heller prata... Så det var lite svårt att väcka honom. Men jag ringde i alla fall till Vårdguiden vid elva på morgonen och han som jag pratade med bokade in den tidigaste tiden dom hade just då; kl. 14.15. Så jag åkte dit och satt snällt och väntade på min tur. När jag kom in till läkaren lyssnade han på mina lungor och sa att allt lät jättebra! "Jaså, det gör det?" sa jag och tittade frågande på honom. Han skrattade till lite och sa att det inte lät bra alls och att det var bra att jag kom dit. Och så frågade han om jag tyckte det var roligt att tillbringa en liten stund av min stora dag på närakuten. Det var väl inte roligt, men det var ju uppenbarligen nödvändigt. Jag gick därifrån med ett recept på Pulmicort, så nu kan jag andas igen. Han rådde mig till att ringa vårdcentralen nu i veckan, helst redan imorgon, så att dom kan göra en uppföljning på det här med min astma. Eftersom jag hade ganska svår astma när jag var liten så är risken stor att den kommer tillbaka nu när jag är "stor". Åh, jag hatar astma. Och jag hatar att Ticke har fått astma. Det är visserligen inte speciellt konstigt att han har fått det, för det ligger i släkten hos både mig och hans pappa... Jaja.

Natten till igår drömde jag förresten en fin dröm. Den började dock inte så fint:
Jag var ute och gick med Christopher (han satt i vagnen) och en kompis till mig. Vi var i ett riktigt ghettoområde, ni vet såna som man bara ser i amerikanska filmer. Vi var iaf ute och så gick vi förbi ett plåtskjul. Jag hörde en kvinna gråta, så jag sa till min kompis att kolla Ticke medans jag gick och såg efter vad det var för fel. När jag kom fram till kvinnan såg jag att hon höll i ett litet spädbarn, kanske 3-4 dagar gammalt. Barnet var helt borta, vitt som ett lakan och jättemagert. Det var en flicka. Jag frågade vad det var för fel och kvinnan svarade att hon inte hade någon mjölk kar, så hon kunde inte amma och hon hade inga pengar att köpa mat för och barnet var sjukt. Jag sa till henne att jag kunde ta hand om hennes dotter så hon kunde leta efter ett jobb och jobba ihop lite pengar. Hon gav mig dottern och tillhörigheter: en jättesmutsig snuttetrasa (lika stor som en disktrasa typ) och tackade så mycket. När jag kom tillbaka till min kompis visade jag henne barnet och hon sa att jag måste tacka kvinnan för att jag fick det. Så vi gick tillbaka för att säga tack, men då var kvinnan död. Sen helt plötsligt var vi hos en läkare med barnet för att se om det hade någon sjukdom och det visade sig att hon hade Hepatit B, så vi fick inte ha någon hudkontakt med flickan. Christopher var jätteglad över att ha fått en liten bebis att pussa och krama på (man fick tydligen pussa och krama, men inte ha hudkontakt... Don't ask me, it's just a dream).
Så blev flickan två år helt plötsligt och hon sprang omkring och lekte med Christopher hela dagarna. Plötsligt kom hon fram till mig och frågade var hennes riktiga mamma var och jag svarade: "Din mamma är i himlen och tittar på dig när du leker och har roligt". Då satte hon sig ner och tittade upp mot himlen och sa: "Jag har världens bästa mamma som fortfarande tittar på mig, fast vi inte har träffats på så länge!". När hon hade sagt det så vaknade jag.

Jag tyckte det var en fin dröm, för jag hade en fin känsla i kroppen när jag vaknade på morgonen. Det var lite synd bara att mamman gick bort...

Nu är det dags att jag går och lägger mig, så jag säger godnatt till er som fortfarande läser min blogg.