Jag har inget skinn på näsan. Jag kan inte säga ifrån. Jag säger inte nej. Jag tar skit från vem som helst och jag gör det länge också. Men det finns en gräns även för mig. När ens vänner inte beter sig riktigt som dom ska, när dom gör saker bara för att jävlas med mig.. Då vill jag inte vara med längre. Jag vill bort. Jag säger nog ingenting ändå. Jag gör aldrig det. Ibland ljuger jag för mig själv: "Jag har sagt blablabla till XXX. Shit, vad grym jag är! Jag har verkligen sagt ifrån!". Jag vet att jag ljuger för mig själv. Det där är liksom bara önsketänkande. Jag säger ingenting, jag gör ingenting. Jag är helt enkelt tyst. Det ska bli en färändring på det!
Igår när jag var ute var det en tjej som sa: "Hur fan kunde en så ful kille som han få en så snygg tjej som dig?". Jag blev glad, men jag vill att folk ska veta att jag inte bryr mig så mycket om utseendet (på killar alltså). Eller så gör jag det egentligen, men lyckas alltid få en ful kille för att jag ska "lyfta upp" utseendet. Jag blir ju automatiskt den snygga i förhållandet då.
Och förresten, jag har inte så bra självförtroende.

Nu tänkte jag poppa lite popcorn, hälla upp ett glas läsk och sitta här i köket och titta på film. Vi får se vad det blir för film..