Det är mycket jag vill säga, mycket jag behöver få ur mig... Men det går inte. Jag kan inte säga något, för om jag gör det rivs den där muren jag har byggt på ett par månader. Allting försvinner.

Förstår du inte vad du har gjort? Så många människor som trodde på dig, som litade på dig till hundra. Du har svikit en gång för mycket nu och jag är ledsen... Jag kan inte förlåta det den här gången. Det är samma visa varje gång, du lovar att du ska göra allt, ge järnet. Dom orden är ingenting värda längre. Jag är inte ens besviken eller arg nu, bara... Tom?

Imorgon åker jag och kommer tillbaka på söndag. Fyra nätter borta från dig... Gud, jag önskar att det här kunde vara min verklighet. Hela tiden, varje dag... Dygnet runt. Det är inte så  just nu. Btw så måste jag packa snarast. Jag åker som sagt imorgon och jag vet inte ens vad jag ska packa i.

Egentligen borde jag vara glad, eller hur? Jag borde leva i värsta ruset nu, men det är någonting som fattas mig. It's not supposed to feel this way... Det blir svårare för varje dag, det är jobbigt att andas och det kliar i fingrarna på mig. Förbjuden frukt är alltid godast, right? Det kanske bara är så att jag tänker för mycket, hoppas för mycket och tror på det goda för mycket?


Min kusin Lisa Ajax