Du äter upp mig inifrån och ut. Hur du lyckas vet jag inte, men du finns där. Hela tiden. Eller förresten, jag ska inte skriva att det är du som äter upp mig, för det är det inte. Det är jag själv. Min hjärna går på högvarv för att försöka förstå vad som händer med mig (med dig?). Det blir svårare att förstå, jag växer inte i takt med mig själv längre.

Och jag som trodde det var det svåraste för mig...

Jag har tappat förståndet, det ligger nog på pendeltåget som gick från Stockholm Central häromdagen. Tiden går vidare utan problem, men när gör jag det?
Det känns fortfarande som att det var igår.
December.
Ett oförglömligt år för en alltför dum liten flicka. Jag kanske får skylla mig själv, vad vet jag? Jag tog ju inte chansen. Eller så gjorde jag det, men jag fattade inte riktigt vad det handlade om. Det gick nog fel från första början, dessutom visste jag ju om allting som var. Eller... Jag fick reda på det efter en månad ungefär. Fast vad gör det, någon från Ingenstans kan ju inte direkt hålla koll på den som är på någonstans. Eller hur?

Jag vet, ni fattar ingenting. Det är inte meningen att ni ska fatta någonting heller. Kanske att Nathalie förstår vad (vem) det handlar om, men ingen annan. Kanske, kanske inte...